Under måndagens besök i Frankrike träffade statsminister Stefan Löfven (S) såväl landets nye premiärminister, som den nyvalde presidenten Emmanuel Macron. Båda representerar det nybildade partiet La Republique En Marche, som vann övertygande mandat under vårens val till presidentämbetet och parlamentet.
På resan till Frankrike medföljde även näringsminister Mikael Damberg (S) som med sin franska motsvarighet slöt ett samarbetsavtal med fokus på informationer. Syftet är att underlätta för svenska företag som vill investera i Frankrike och vice versa – ett steg som är nog så viktigt i en tid när protektionismen dominerar i vart fall den internationella retoriken, om än inte praktiken ännu.
Trots det är det naturligtvis inte enskilda, konkreta avtal eller resultat som är det viktiga med sådana här sammanträffanden. Inte heller är det de artigheter kring varandras politik och bedrifter som länder som står på god fot brukar växla med varandra. Naturligtvis är det fint att höra att den nya franska regeringen ser och erkänner det ansvar Sverige tog under den stora flyktingkrisen 2015 – men i sak betyder det lika lite för svensk del, som det gör för Frankrike att Stefan Löfven berömmer Emmanuel Macrons planer på klimatområdet.
Det som faktiskt betyder någonting med sådana här möten – och det gäller i synnerhet med en nyvald ledare som Macron, som inte heller kan förväntas förvalta en tidigare regerings politik utan kommer att vilja reformera, och sätta ett eget avtryck – är att det är en chans att träffas och ta varandra på pulsen. Vilka frågor står högt upp på deras agenda? På vilka områden har man redan en samsyn – och på vilket sätt skulle man kunna utveckla samarbete på andra?
Det är av ovanligt stor vikt idag eftersom den Europeiska Unionen håller på att förändras i grunden. Frankrike, ett av unionens grundarländer som alltid har spelat en nyckelroll, kommer att få ännu större tyngd i och med det brittiska utträdet. Det förvandlar dem i ett slag till unionens näst största ekonomi, efter Tyskland, och till en ännu viktigare politisk kraft.
Med de ekonomiska bekymren i södra Europa, och de politiska bekymren i östra Europa, har det på kort tid blivit tydligt att den Europeiska Unionens framtida politiska stabilitet och utveckling vilar på den fransktyska axeln. För Sverige, som sedan flera år tillbaka har ett gott samarbete med den tyska regeringen under Angela Merkel, är detta en utmaning, men också en möjlighet.
Sedan tidigare har vi – tillsammans med våra nordiska grannar – ofta orienterat oss efter Storbritanniens hållning i Europeiska frågor. De har liksom vi kommit med i Unionen i ett sent skede, valt att behålla sin egen valuta och varit kritiska till delar av EU:s omfattande stöd till jordbruksnäringarna.
Därför måste britternas utträde ur Unionen bli startskottet för en omorientering av den svenska EU-politiken. Vi måste hitta nya allianser, och finna vägar att utöva inflytande tillsammans med länder som Frankrike. På det är måndagens möte en god början – och med Macron vid rodret är förutsättningarna för ett svenskfranskt samarbete bättre än det har varit på mycket länge.
Det återstår att se i vilken mån Macrons rörelse verkligen innebär någonting nytt för europeisk politik. Men allra högst på den nya, gemensamma agendan måste den europeiska asyl- och migrationspolitiken stå. Om Frankrike gör gemensam sak med Tyskland och Sverige, och sätter kraft bakom orden om en solidarisk, europeisk fördelning av flyktingar är mycket vunnet.