Ikväll kommer två fotbollslag att mötas på en fotbollsplan i Istanbul, på den europeiska sidan av Bosporen. Det handlar den här gången inte om en landskamp eller en match mellan två olika länder, men man skulle gott kunna säga att det är ett möte mellan olika delar av fotbollsvärlden; ja, att det är två lag från olika världar som möter varandra när Galatasaray SK tar emot Östersunds FK från Jämtland.
På hemmasidan står en samling rutinerade spelare som många vid olika tidpunkter har närmat sig yppersta världsklass – där finns Wesley Sneijder som var kapten i VM-finalen 2010, där finns den turkiske veteranforwarden Burak Yilmaz och där finns den tyske världsmästaren Lukas Podolski.
De representerar en klubb som grundades 1905, har vunnit den turkiska ligan tjugo gånger, senast häromåret, och som vann den turnering de båda lagen nu försöker kvala in till år 2000. De spelar på hypermodern arena från 2011 med plats för femtiotusen åskådare, har till synes ändlösa ekonomiska resurser i ryggen och samlar fans över hela världen; de är Galatasaray, en maktfaktor i världsfotbollen.
På andra sidan står Östersunds FK. De kommer från den jämtska orten med samma namn, en stad helt utan traditioner av fotboll på elitnivå och vars klimat alltid tyckts mer lämpat för vinteridrott än något annat. Föreningen grundades så sent som 1996, förra året gjorde de sin första allsvenska säsong och hemmamatcherna spelar de på lilla Jämtkraft arena med plats för knappt 5000 sittande åskådare.
I deras lag finns spelare som Brwa Nouri, Tom Pettersson och Saman Ghoddos – spelare som åkt på en del smällar genom sina karriärer, och kanske aldrig riktigt lyckats någonstans utom just där. Det fanns – för att säga det rakt på sak – ingenting som talade för att de ska kunna rubba sina motståndare i det här kvalmötet. Trots det tar de med sig en ledning med två mål från hemmamötet på Jämtkraft arena, och har alla förutsättningar att fullborda sin bragd ikväll.
Men om dramaturgin så långt är klar och tydlig, så är det inte bara det som gör den här matchen särskilt spännande. Visst är det lätt att hålla på en David mot en Goliat – men det som står på spel här är faktiskt mer än så.
Det är en nygammal sanning att den största enskilda förklaringen till en klubbs sportsliga framgångar är dess ekonomiska omsättning. Framgång går kanske inte att köpa rakt av, men pengar skapar de förutsättningar som krävs för att bli framgångsrik.
Det är en sanning som kommer att vara lika giltig i morgon som den var igår, om inte annat när ÖFK:s framgångsrika lag köps upp av konkurrenterna. Men att bara en enda gång göra som Östersund, och ställa en sådan etablerad sanning på huvudet, är ändå något mer än en Åshöjdensaga.
Med sina satsningar på spelare som dömts ut som bråkiga i andra klubbar, med sin inriktning på kulturprogram i stället för stenhårda fysläger i machismons tecken och med sin uppkäftighe mot det vedertagna sättet att göra saker visar de faktiskt att det är möjligt att både göra och leva på ett annat sätt än vi tror. Det går att vara så små som ÖFK är, och ändå ställa allt som var sant på huvudet för en kväll.
Om det är sant i idrottens hårda värld, är det också sant i världen utanför. Och om fotbollslaget för en kväll kan se till att Östersund ligger närmare Europa än vad Malmö gör, är samma sak möjlig att göra också i andra delar av Sverige. Varför skulle vi inte våga drömma om det?
Därför spelar det när allt kommer omkring ingen roll om Östersund faktiskt går vidare ikväll, för de har redan gjort något långt större och viktigare än så.