En gång i tiden var det många inom den internationella – inte minst den svenska – vänsterrörelsen som lyfte fram Venezuela och dess dåvarande ledare Hugo Chavez som en förebild. Där, menade man, hade man vågat stå upp mot de internationella storföretaget, nationalisera oljeinkomsterna och faktiskt fördela dem bland landets behövande.
Det kallades "socialism för det tjugoförsta århundradet" och innebar faktiskt ett intensivt socialt reformarbete, ett försök att jämna ut klyftorna i landet och att höja landets internationella profil genom högljudda protester mot Förenta Staternas inflytande över Latinamerika.
Beskriver man det så, är det inte särskilt svårt att förstå varför det venezolanska projektet under en tid faktiskt var attraktivt för en radikal vänster som just då var mest upptagen av globaliseringens problem och strider.
Det som däremot är svårare att förstå är hur man kunde blunda för både det bagage som Chavez – en tidigare officer, vars politiska genombrott var en misslyckad militärkupp i början av nittiotalet – förde med sig, det sätt han hanterade regeringsmakten på och den kult kring sin egen person som han uppmuntrade.
Inte heller det sällskap Chavez höll sig med borde ha gått att blunda för – förutom att understödja FARC-gerillan i grannlandet Colombia är det noterbart att hans regering gav sitt stöd åt såväl Libyens Muammar Gadaffi som Syriens Bashar Al-assad under den arabiska våren.
När vi tittar på Venezuela idag, ser vi ett land som sorgligt nog tycks vara på väg att falla sönder i inre konvulsioner. Efter en ekonomisk kollaps, varubrist och hyperinflation är landet just nu sönderslitet av politiska strider och oroligheter; de senaste månaderna har många demonstranter dödats i vad som alltmer liknar regelrätta gatustrider, och regeringens hållning blir allt mer repressiv.
Regeringen under Chavez efterträdare Nicolas Maduro har försökt upplösa parlamentet, fängslat rader av oppositionella och genomförde under söndagen ett val till en församling med uppgift att skriva om landets konstitution. Valet bojkottades av oppositionen och har av omvärlden fördömts som odemokratiskt; allra senast av det brittiska teknikföretag som administrerade valet, som avslöjade att regeringen överdrivit valdeltagandet.
Det är en sorglig utveckling, där de möjliga goda utgångarna blir allt färre för varje dag som går, men det är en utveckling som det också går att lära av. Venezuelas kris är ingen tillfällighet, utan ett direkt arv av det tidiga 2000-talets politik.
Den första läxan är ekonomisk: De länder som ensidigt bygger sin ekonomi på utvinningen råvaruexport riskerar alltid att hamna i ett svårt läge när priserna på den råvaran faller. En ekonomi som ständigt pumpas upp av oljeinkomster försummar ofta att utvecklas på andra sätt – det är den situation som Ryssland nu riskerar att hamna i, och som gör det klokare att grunda en oljefond i stället för att investera inkomsterna direkt.
Den andra är att det inte finns några genvägar till ett rättvist samhälle. Det går inte att skära i marginalerna, låta ändamålen helga medlen för en tid och låta ett ekonomiskt överskott täcka ett underskott på demokrati.
Den tredje läxan är att inte ens den regering som har ett tydligt mandat kan regera utan att ta hänsyn till sin opposition. Om politiska reformer ska bli bestående, måste det vara förankrat i breda befolkningslager – till och med hos meningsmotståndarna. I annat fall är risken att man bygger upp politiska spänningar, som kräver ett utlopp till slut.