Med knappt ett år kvar till nästa riksdagsval råder det ingen tvekan om att Stefan Löfvens (S) regering har lyckats överträffa förväntningarna under den här mandatperioden.
Det är knappast någon överdrift att säga att förutsättningarna för att regera landet har varit svåra. Löfven har lett en minoritetsregering genom ett minst sagt turbulent parlamentariskt läge, och varit tvungen att hantera en både dysfunktionell och destruktiv opposition och en krisande nybörjare i regeringskansliet i form av Miljöpartiet.
Läget i omvärlden har inte gjort saken lättare – de politiska spänningarna har ökat i Östersjöområdet, den Europeiska Unionen har misslyckats bemöta flyktingkrisen gemensamt och drabbats av inre spänningar som fortfarande inte är lösta. En militär upprustning, gränskontroller mot Danmark och ett brittiskt EU-utträde var knappast vad man såg framför sig hösten 2014, men det är de frågor man har varit tvungen att hantera.
Trots att läget alltså har varit svårt, har regeringen lyckats driva igenom god socialdemokratisk politik. Man har tagit ansvar för statsfinanserna och kommit bort från det underskott som Anders Borgs ofinansierade skattesänkningar skapade, samtidigt som man har kunnat investera i arbetsmarknadsinsatser, i infrastruktur och i välfärden.
Det är ett imponerande facit. Regeringen har lyckats med vad den föresatte sig – men ska man lyckas med ännu mer än så, och kunna gå vidare med reformagendan efter valet 2018, är det framförallt två saker som måste till.
Den första är politisk, och har legat på den socialdemokratiska agendan ända sedan Löfven tillsattes som partiordförande: Man måste bryta upp den svenska blockpolitiken.
Den senaste tidens oreda kring Transportstyrelsen demonstrerade med all önskvärd tydlighet att det politiska landskapet i riksdagen måste förändras. Sverigedemokraternas position som vågmästare har gjort de traditionella blocken omöjliga som bas för att bilda en minoritetsregering; för att styra landet i framtiden kommer nya koalitioner att krävas.
Det andra som måste till är att man måste lyckas med att skifta fokus i det politiska samtalet. De senaste åren har helt och hållet dominerats av frågorna migration, säkerhet och kriminalitet. Det är frågor som är nog så viktiga, och som statsråden Morgan Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist (alla S) har hanterat föredömligt – men det är inte de frågorna som är avgörande för Sveriges framtid.
Avgörande för Sveriges framtid är i stället hur vi klarar av att ställa om vårt näringsliv i en omvärld i snabb förändring, hur vi ska skärpa den svenska arbetskraftens kompetens och hur vi ska låta landet växa med både bostäder och kommunikationer. Hur vi utbildar våra barn, hur vi tar hand om våra gamla.
Det är de frågor som både samtiden och framtiden ställer till oss – och det är framförallt de frågorna som vi måste prata om och svara på. Den viktigaste ministern i en socialdemokratisk regering ska inte vara inrikes- eller försvarsministern – det måste vara finansministern.
Det har blivit uppenbart att oppositionen i nuläget är oförmögen att visa på några vägar framåt för Sverige. Därför faller ansvaret på Stefan Löfven och Magdalena Andersson att göra det. Det är ett ansvar som är tungt – men det är också en möjlighet för dem, för Socialdemokraterna och för Sverige.
Det är upp till Framtidspartiet Socialdemokraterna att bevisa att det är just det de är.