Längs svenska vägar står ungdomar och säljer bär. Det är ett uppskattat inslag i det svenska sommarlandskapet, och en chans för många unga att tjäna egna pengar och göra sina första lärospån inom yrkeslivet – men såväl Arbetsmiljöverket som fackförbundet Handels tycker att det är problematiskt att rånrisken är stor, och ungdomarna sällan har tillgång till toaletter.
Under en rånarjakt i Göteborg i helgen blev en polisman tragiskt nog påkörd av en bilist, och avled senare. Samtidigt rapporterar Sveriges Radio Ekot att poliser ofta utsätts för risken för hörselskador, på skjutbanor, idrottsarenor och på sina egna kontor, och att de instruktioner de får om hur man kan skydda hörseln inte är tillräckliga.
I Ludvika bygger man en bro – men bron rasade och skadade flera av de i första hand polska byggnadsarbetare som var verksamma på arbetsplatsen. Samtidigt gör man bokslut över det långa bygget av Citybanan i Stockholm, och förutom många skadade skriver man det slutliga dödstalet bland de anställda till sex stycken.
Det är tre stycken olika delar av yrkeslivet, i olika delar av vårt avlånga land, som under den senaste månaden har figurerat i nyhetsrapporteringer. Nyheter som är så avlägsna varandra i tid och rum att de på ett sätt inte verkar ha med varandra att göra – men som det ändå finns ett samband emellan.
Man skulle kunna säga att de knyts ihop med varandra av en tunn sträng, och den strängen är säkerheten på våra arbetsplatser. Fler människor än någonsin tidigare i historien är yrkesverksamma i Sverige idag. Det är glädjande – för arbete bygger både vårt samhälle och våra liv.
Samtidigt är det, och måste vara, helt oacceptabelt att flera av de människor som varje dag går till sina arbeten kommer att skadas där. Vissa av dem så illa att de aldrig kommer hem igen.
Ännu mer oacceptabelt är det att det inte är en utveckling som enbart går åt rätt håll - att, som Skyddsombudet Tomas Kullberg på Byggnads uttryckte det: "Vi är inte bäst i klassen idag, det var vi för 20-25 år sedan."
Att komma dit igen handlar till en del om lagstiftning. En hel del av de lagar som reglerar arbetsmiljön är från välfärdsstatens framväxttid, och anpassade till den tidens arbetssätt, regler och förutsättningar – där finns en del att fräscha upp och uppdatera idag.
En annan del handlar om samverkan på arbetsplatserna. Fackförbundens skyddsombud har en nyckelroll att spela på arbetsplatserna, och deras röster måste alltid höras. Samtidigt är det helt centralt att också arbetsgivarna är med på tåget – de måste vara medvetna om att de anställdas säkerhet faktiskt är viktigare än allt annat på arbetsplatsen.
Det är någonting som inom flera branscher har blivit allt svårare under de senaste åren – det gäller i synnerhet byggbranschen, där andelen utländsk arbetskraft utan svenskt kollektivavtal och andelen inhyrda bemanningsföretag har ökat 00-talet. De steg som har tagits i riktning mot ett totalansvar för entreprenören och för att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är därför glädjande inte bara för rättvisan på arbetsmarknaden, utan också för säkerheten.
När vi talar om ordning och reda på arbetsmarknaden kan vi aldrig bara tala om rättvis konkurrens och rättvisa löner. Vi måste alltid tala om rimliga arbetsvillkor också. Därför är respekten för den svenska modellen på arbetsmarknaden inte bara en fråga om rättvisa – det är faktiskt en fråga om liv och död.
Alla ska kunna gå till jobbet och vara säkra på att de kommer att komma hem igen – det enda rimliga antalet dödsfall i arbetet är siffran noll.