När det så har blivit hög tid att summera den första ronden av parlamentarisk röra med anledning av säkerhetsläckan på Transportstyrelsen, kan jag faktiskt inte låta bli att tänka på den tidigare moderate statsministern Fredrik Reinfeldt.
Reinfeldt må ha varit mer skattesänkarhöger än han ville låtsas om. Han prioriterade jobbskatteavdragen framför de reformer Sverige behövde, försökte knäcka såväl sjukförsäkringssystemet som A-kassan och monterade ned det svenska försvaret – men trots allt det kunde jag inte låta bli att sakna honom som ledare för den svenska oppositionen.
Han hade nämligen goda sidor också. För det första var han en skicklig och på det sättet förutsägbar politiker, som hade ett politiskt projekt och respekterade spelreglerna för att genomföra det. Det var en garant för att såväl riksdagens som regeringens arbete fortsatte på ett seriöst sätt. För det andra var han tydlig och trovärdig när han sade att det parti han ledde aldrig skulle stödja sig på Sverigedemokraterna.
När man ser dagens (M) under Anna Kinberg Batra är kontrasten smärtsamt tydlig. Medan Fredrik Reinfeldt hade ett politiskt projekt som höll samman fyra partier i åtta år, kan de idag inte ens hålla ihop om en misstroendeförklaring i åtta timmar. Ja – inte ens internt moderaterna tycks moderaterna vara förmögna att hålla sams längre än en kvart.
Vem vet egentligen, efter tre år med Kinberg Batra som partiledare, vad det moderata politiska projektet är för någonting? I nuläget finns en enda tendens – och det är att lägga sig så nära Sverigedemokraterna som möjligt. Till och med som politisk motståndare häpnar man över att se hur Kinberg Batra anstränger sig för att hänga Jimmie Åkesson i hälarna – hur de väljare som gick till Reinfeldts moderater upplever det vill jag inte ens spekulera i.
Så har den svenska borgerligheten kapitulerat. Men det är inte en utveckling som de är ensamma om. SD är en del av samma populistiska våg som fick Storbritannien att lämna EU, som monterar ned demokratin i Ungern och som svepte Donald Trump till makten i U.S.A. Också där har den traditionella högern svepts med i fallet, och sålt ut alla sina moraliska värderingar.
Att den övriga borgerligheten inte har tagit någon realistisk ställning i regeringsfrågan är minst lika beklämmande, men inte särskilt överraskande. Annie Lööf har nämligen lyckats hamna i ett läge där hon både kan äta kakan och ha den kvar: Med orden tar hon avstånd från Sverigedemokraterna, men i handling tar hon deras hjälp för att ställa till med parlamentarisk oreda. Hon surfar på precis samma bruna våg som Batra gör, men utan att låtsas om det.
I en Novusundersökning gjord efter förra veckans oreda har enbart var femte väljare förtroende för moderatledaren. Det är något fler än de som stöder hennes parti i nuläget – men färre än de som har förtroende för Jimmie Åkesson (SD). För vilken annan moderat partiledare som helst hade det varit ett katastrofalt slag redan i sig.
Än så länge har frågan ställts till Anna Kinberg Batra, om hon vill regera med aktivt eller passivt stöd av Sverigedemokraterna. Frågan är om den inte borde ställas till Åkesson nu – är det med passivt eller aktivt stöd av Moderaterna han har lust att regera?
För om någonting har blivit tydligt den gångna veckan, så är det att den som vill se stabilitet, seriöst politiskt arbete och en regering som inte stöds av Sverigedemokraterna bara kan rösta rött eller grönt i valet 2018.