Sveriges Radios Ekot rapporterade kunde under torsdagen rapportera om missförhållande inom Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm. Det är nuvarande och före detta anställda som har slagit larm om att ledningen uppmanar dem att på olika sätt frisera och försköna statistik – utredningar som de inte har tid med ska beskrivas som påbörjade, och köerna ska mörkas för att inte ersättningen från landstinget ska minska.
Hur allvarligt ett sådant missförhållande än är i sig själv hade det varit möjligt att avfärda som ett lokalt problem, om det inte hade varit för att detta är någonting mer än en enskild incident. Det är det inte – och det är inte heller någon slump att det händer i just Stockholms landsting, som under många år varit ett skyltfönster för den borgerliga sjukvårdspolitiken.
"Vårdval Stockholm" introducerades av det dåvarande sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, och har inneburit de längst gångna privatiseringarna inom svensk sjukvård. Grundtanken var att vården skulle bli bättre, billigare och tillgängligare om bara marknadens krafter släpptes lösa – därför har akutsjukhus privatiserats, värdefulla verksamheter slumpats bort till underpris och därför blev också Nya Karolinska Sjukhuset exempellöst och skandalöst dyrt.
Det är med det i bakhuvudet som gårdagens uppgifter måste förstås – den friserade statistiken är inte den skuggiga baksidan av den moderata sjukvårdspolitiken, det är dess skyltfönster och själva kärna. I stället för en offentlig sjukvård med inriktning på att skapa god kvalitet premieras kvantiteten och antalet vårdtillfällen; så förvandlas patienten från en medborgare med behov av och rätt till vård, till en vårdkonsument som framförallt utgör en pinne i statistiken och en nödvändig budgetpost.
När riksdagens borgerliga partier, tillsammans med Sverigedemokraterna, under våren bestämde sig för att blockera de förslag som utredaren Ilmar Reepalu förde fram för att få ordning på vinstjakten i välfärdssektorn var ett av deras oftast återkommande argument att kvalitet inte är någonting som går att mäta.
Det är ett argument som till synes har en nykter och vetenskaplig kvalitet – varför skulle man försöka belöna och premiera så mjuka och svårdefinierade saker som ett gott bemötande eller en ambitiös vård med patientens bästa i centrum? Är det inte rimligare att mäta den rena kvantiteten vård som har producerats, och sedan låta det vara upp till vårdkonsumenterna att bedöma vad som är god kvalitet?
Som fallet med BUP i Stockholm och många andra visar är inte heller en kvantitativ mätning alltid tillförlitlig eller en garanti för en god resursanvändning. Det kommer alltid att finnas pressade organisationer, som till slut inte drar sig för att utnyttja de existerande fördelningsnycklarna till sin fördel.
Kvalitet må vara svår att mäta – men så är också en hel del av politikens och den offentliga förvaltningens uppgifter också svåra. Det betyder inte att man kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som om de inte finns eller måste utföras.
Ytterst är också det starkaste argumentet mot varje försök att vidmakthålla den kvantitativa värderingen av vården och det fria vinstuttaget inom välfärdssektorn att de helt och hållet missförstår anledningent till att vi har en omfattande skattefinansierad sjukvård i Sverige. Vi är beredda att betala för en god sjukvård inte eftersom det någonsin kommer att bli en ekonomisk vinstaffär för vårt samhälle – utan för att det är en vinst för vårt samhälle på så många andra sätt än de som är möjliga att mäta i kronor, ören eller statistik.