I tisdags kom två rapporter om det kaos som uppstod på E22 i Skåne tidigare i vinter. Över 1000 bilar satt fast för att en lastbil hade kraschat tvärs över vägen. En av dem var en ambulans med en patient på väg till sjukhuset.
Även om det är lätt att raljera över hur svårt det verkar vara i södra Sverige att lösa problem som uppstår när det snöar, så går det att lära sig något av det som hände.
Det hade funnits en enkel lösning. Redan efter nån timme erbjöd sig dansken Nikolai Silverbeerg att såga upp mitträcket så att bilarna kunde komma ut i motsatt körfält.
Men ingen vågade ge honom tillåtelse att göra det.
Inte polisen på plats. Inte Trafikverket. Inte Räddningstjänsten. Inte Länsstyrelsen.
Det tog sju timmar att fatta beslutet. Flera fordon blev kvar över ett dygn på den igensnöade vägen.
I en intervju i Dagens Nyheter säger Nicolai Silverbeerg att människor i Sverige verkar rädda för att fatta egna beslut.
Så är det kanske. Men en förklaring kan också vara att vi överbyråkratiserat saker.
Ta vilken arbetsplats som helst, särskilt i det offentliga. Det ska finnas krisplaner, och möten mellan ansvariga myndigheter och chefer. Att ska nedpräntas i Excellark.
Men så händer något dramatiskt. Något som kräver en omedelbar lösning. Och då inser vi att planerna är skrivna för den förra krisen. Men varje kris är unik, och ställer unika krav.
Som under pandemin, där äldreboenden över hela landet stod vidöppna för smittan eftersom myndigheterna menade att det var kommunernas ansvar, och kommunerna väntade på order uppifrån.
I kommentarerna efter tisdagens mycket kritiska rapporter sade flera av myndighetsföreträdarna att man snabbare skulle ha kallat till ett samverkansmöte. Det kan säkert vara bra med samverkan, men i det här sammanhanget påminner kommentaren mer om den klassiska scenen i Monty Pythons film Life of Brian, där motståndsrörelsen sitter i möte när en kvinna stormar in och ropar att Brian är på väg att korsfästas. De församlade tittar förfärat på varandra och utropar: Detta kräver omedelbar … debatt!
Vi kan samverka, läsa de där handlingsplanerna och diskutera vad de innebär i den konkreta situationen.
Eller också löser vi helt enkelt problemet på det sätt som krävs i just den aktuella situationen. Det är också en metod. Kanske skulle vi pröva den nästa gång det händer något?