Lukasjenkos kapning av ett flygplan på väg mellan Aten och Vilnius följer en minst sagt oroväckande trend bland världens auktoritära ledare.
I sin jakt på oppositionella, aktivister och oberoende journalister respekterar de i allt lägre grad andra nationers suveränitet
Mordet på Jamal Khasoggi på Saudiarabiens konsulat i Istanbul är det mest flagranta exemplet. Men till den raden av attacker och aktioner kan även läggas ryska giftmord i Storbritannien och Kinas kidnappning av Gui Minhai (de plockade honom i Thailand och förde honom i största hemlighet till Kina).
Till raden av liknande insatser skulle man också kunna lägga USA:s försök att gripa visselblåsaren Edward Snowden långt utanför landets gränser.
På sätt och vis är den här sortens aktioner inget nytt. Under det kalla kriget genomfördes otaliga liknande operationer. Stormakterna hade i princip carte blanche att agera som de ville i länder som låg inom deras ”intressesfär”. Ofta nådde sådana operationer inte offentligheten.
Skillnaden är att vi nu kommer från en period då många hoppades att det kalla krigets logik skulle vara över. Att internationell rätt skulle stå över geopolitiska överväganden och rena diktaturfasoner applicerade på en internationell kontext.
Det som också skiljer dagens övergrepp från tidigare är att de genomförs helt öppet.
Lukasjenko försökte inte ens dölja sin jakt på den journalist som befann sig på flygplanet som tvingades ned i Minsk.
Nu har EU och USA reagerat hårt. Nya sanktioner är på väg. Men nu måste sanktionerna bli på riktigt den här gången.
EU är en viktig handelspartner för Belarus, och effektiva sanktioner mot Lukasjenkos regim måste kännas.
Företagen har ett ansvar. I veckan framkom det till exempel att teknik som utvecklats av ett svenskt företag används i Belarus och andra länder för att censurera och kontrollera internet. Är det verkligen rimligt? Kan vi gå med på att företagen inte tar större ansvar än så?
Låt oss tänka ett år framåt i tiden. Tänk om omvärlden har glömt hur Lukasjenko slog ned protesterna under vintern och våren.
Tänk om vi inte längre bryr oss så mycket om att ett flygplan tvingades ned och en ung journalist greps för att – troligen – dömas till ett mycket långt fängelsestraff.
Tänk om relationerna med Belarus ändå är på väg att ”normaliseras” igen.
Vilket misslyckande det vore.