I ett par års tid brukade jag påstå att jag hörde till en av de allra sista generationerna svenskar som blev kallade till mönstring.
Det var någonstans mellan mitten och slutet av 00-talet, just under den period då det svenska försvaret höll på att rustas ned, och för min del blev det militära aldrig en särskilt allvarlig affär.
Jag gjorde några tester, men så fort jag hade berättat för psykologen att jag hade ett halvtidsjobb på ett antikvariat och ville läsa klassisk grekiska efter studenten sade hon att det verkade som om jag skulle göra mer nytta på något annat håll.
Likadant gick det för nästan alla mina vänner, och på den tiden brukade vi skoja att ett år på folkhögskola eller kanske till och med i Paris eller Berlin fick bli lumpen för oss.
Det är ingenting som jag känner någon sorg över idag – och trots att nedrustningen av det svenska försvaret som sköttes av regeringen Reinfeldt (M) visade sig vara förhastad, är inte heller den något att sörja över.
Det var en tid då man både hoppades och trodde på en bestående fred i Europa – då regementesområden runtom i landet förvandlades till högskolor och kontor – då gränserna mellan länderna mjukades upp, och då svärden som det heter smiddes om till plogbillar.
Även de resurser som vi under alla årtionden hade plöjt ned i landets försvar kunde ju när allt kom omkring göra mer nytta på något annat håll.
Det jag däremot kan känna sorg över – och tycker att vi alla ska känna sorg över – är att det av allt att döma inte kommer att bli så för de generationer som kommer efter oss.
Oavsett vad som blir utgången av den folkrättsvidriga ryska invasionen av Ukraina, står det redan klart att en av dess konsekvenser kommer att bli en omfattande remilitarisering av den europeiska kontinenten.
Runtom kontinenten höjs försvarsanslagen – så sker också i Sverige, och det har redan flaggats för att fler värnpliktiga än tidigare kommer att behöva kallas in för militär utbildning inom det svenska försvaret.
Gudarna ska veta att det inte är ett beslut vi har önskat, eller som ens har fattats här. Det är en nödvändig konsekvens av beslut som har fattats av i Moskva – men den blir inte mindre sorglig för det.
Det innebär nämligen att kommande generationer av unga män och kvinnor kommer att behöva instrueras i hur man riktar och använder dödliga vapen mot varandra.
Det är en erfarenhet de borde ha förskonats – och vi kan bara hoppas att det snart kommer en tid då någon kommer på tanken att även ett pansarskott kan smidas om till en plogbill om man vill.