Det händer ibland att statsvetare påstår att vi har för många partier i den svenska riksdagen. Att vi med åren har fyllt på riksdagen med parti efter parti, utan att något har åkt ut – och att det hade varit lättare att bilda majoriteter och få igenom budgetar om de parlamentariska aktörerna var färre. 

Det ligger nog en del i det. 

Om vi tittar på de två senaste partierna som har kommit in i riksdagen, så har de gjort det eftersom de representerar tillräckligt starka intresse i valmanskåren; miljörörelsen vann representation i Miljöpartiet, medan de invandringskritiska strömningarna gjorde det genom Sverigedemokraterna. 

Många har försökt kopiera deras politik, och runtomkring dem har det blivit trångt. 

Det har lett till en sorts hela havet stormar, där alla småpartier är övertygade om att musiken kommer att stängas av vid nästa val och att det då kanske inte kommer att finnas en stol till just dem. 

Det tillståndet förändrar i sin tur partiernas beteende. Minns ni när en svensk valrörelse innebar att två finansministerkandidater stod mitt emot varandra och tävlade i att säga ”regeringsduglighet”, ”krona för krona” och ”budgetregler” flest gånger på rad utan att staka sig?

Den tiden är borta, och har ersatts av färgglada förslag där omslaget alltid är viktigare än innehållet – och i stället befinner vi oss i kvartalspolitikens tidevarv, där det kortsiktiga genomslaget alltid är viktigare än ett långsiktigt resultat. 

Det politiska projekt som var Alliansen innebar att de små partierna accepterade en brist på egen profilering, mot en vinst i reellt politiskt inflytande. 

Ett sådant projekt vore otänkbart idag, eftersom det mindre parti som låter bli att profilera sig snart inte kommer att finnas kvar.

På sikt är det ett ohållbart tillstånd. Nya partier kommer till stånd genom att en profilfråga hos befolkningen söker sin politiska representation. 

Nu är förhållandet det omvända, och partier som Kristdemokraterna och Liberalerna letar med ljus och lykta efter frågor att profilera sig med och som ska förklara varför de finns till. 

De har satt kärran framför vagnen – och det om något visar att Sverige just nu lider av ett överskott på politiska partier.

För inte behöver vi väl fler partier i riksdagen, än det finns rikspolitiska frågor som väljarna verkligen bryr sig om? Och inte vill vi väl ha partier, som ändrar sin politik så fort det kommer nya opinionsmätningar?