Jag har släkt i Arvidsjaur och Arjeplog. När jag reste upp från Östersund för min anställningsintervju på Piteå-Tidningen berättade jag att jag av denna anledning inte var obekant med Norrbottens län. Jag har sedan jag var barn besökt Arvidsjaur och Arjeplog minst en gång per år. Jag har under min uppväxt badat på Kraja, fiskat i Byskeälven, och åkt skidor på Galtis. Jag tyckte alltid att det var en fröjd att resa hit upp.
Motsatsen skedde också förstås. Mina jämnåriga kusinbarn från Arjeplog hälsade på mig i Östersund, inte sällan i samband med festivalen Storsjöyran. Det tyckte de var kul. Varken Östersund eller Piteå (där jag nu bor) är några storstäder precis. Men onekligen större än Arjeplog.
Poängen är att vi alla gillar både och. Få personer som bor i större städer ogillar att någon gång bege sig till mindre orter för naturen, avkopplingen, och de aktiviteter som inte går att genomföra på asfalt. Personer som bor i mer glesbefolkade områden tycker å andra sidan att det är kul att ibland besöka städerna för kultur, shopping och annat.
Men hur mycket vi än gillar både och så måste vi ju ha en fast boplats. En kommun där vi är skrivna och spenderar mest tid. Man låter då det ena eller det andra få vara övervägande, självklart i kombination med saker som möjlighet till bostad och jobb.
Med platsen vi väljer att bosätta oss på medföljer dock andra saker. Som hur hög skatt vi får och vad kommunens budget förväntas räcka till. Frågor som alla kommuner hanterar ställs på sin spets i de mindre, där bara ett par år av för få födda barn kan innebära att en hel skola måste klappa igen.
Det är trist. Men personer som valt att bo i Arjeplog är också medvetna om att det är så det fungerar. Det är kanske inte på grund av den lysande kommunala ekonomin och tillväxten man väljer att bo i Arjeplogs kommun, även om vi vet att Arjeplog är fantastiskt på andra sätt.
När man talar om skolan, vilket jag vill göra här, finns flera faktorer att tänka på. För de minsta barnen spelar närhet större roll än i de äldre årskurserna. Ju äldre barnen blir kommer andra saker spela roll. Intressen, föreningsliv, vänner.
Av den anledningen kommer Arjeplog aldrig kunna tillgodose vartenda Arjeplogsbarn allt, ju äldre dessa barn blir.
Gymnasieskolan i Arjeplog har kunnat fungera mycket på grund av Bilsystemteknik-programmet som hade riksintag.
Jag minns att en kille från min egen grundskoleklass i Östersund valde att söka och läsa det programmet. Sedan kom den högerstyrda regeringen på att specialprogram i gymnasieskolan var dumt, och kvar stod Arjeplog med ett gymnasium man knappt hade elevunderlag för.
Vad detta innebär är att hur man än vänder på saken så är det långt ifrån självklart att det ska finnas en gymnasieskola i Arjeplog.
Även om den skulle bli kvar nu, kommer för alltid antalet barn i Arjeplogs kommun vara avgörande för gymnasieskolans framtid. Och jag förstår att det är tråkigt. Men vill man bo i Arjeplog är det tydligt att det inte är stadslivet man sökt.
Jag hatar ibland att bo i stan. Jag bor förhållandevis litet och (som alla som bor i centrala Piteå är medvetna om) hörs bilarna under cruisingen som om de vore inuti min lägenhet. Men jag vet också att om ingenting drastiskt händer så kommer mina barn inte behöva flytta någon annanstans för att gå gymnasiet.
Mina barn kanske å andra sidan växer upp och känner att de vill flytta till Arjeplog, då Piteå inte kunnat tillgodose deras intressen och vad de anser vara livskvalitet. Det kan inte jag veta, och det oroar mig heller inte.