2011 beslutade riksdagen att göra det lättare för så kallade folkinitiativ att driva fram kommunala folkomröstningar.
Lagändringen innebär att det nu räcker med att tio procent av medborgarna i en kommun begär en folkomröstning för att kommunfullmäktige måste ta upp frågan. I fullmäktige krävs sedan att bara en tredjedel av ledamöterna är för omröstningen för att den ska genomföras.
Entusiasterna inom främst L och MP beskrev det som ett stort framsteg för lokaldemokratin.
Sedan lagändringen har de lokala omröstningarna också stått som spön i backen.
Under perioden 2012-2020 har det genomförts sammanlagt 34 kommunala folkomröstningar runtom i Sverige. I 15 fall har det handlat om skolfrågor.
Men frågan är om det kan ses som ett steg framåt för det kommunala beslutsfattandet. Valdeltagandet i de lokala folkomröstningarna har i regel varit lågt och sällan bidragit till att räta ut några frågetecken. De har mest fördröjt svåra beslut och kostat pengar.
Låt mig ge ett exempel. I november 2016 arrangerade Hagfors kommun en lokal folkomröstning om en skola i samhället Råda. Ett folkinitiativ samlade ihop 3 000 namn och drev fram en folkomröstning om frågan.
Men resultatet gjorde ingen klokare. Valdeltagandet blev låga 36,4 procent och engagerade i princip bara de boende i Råda. Som väntat sa de boende i denna kommundel nej till föreslagna förändringar – en opinion som var väl känd redan innan man drog igång den kostsamma folkomröstningsapparaten.
Mönstret med lågt valdeltagande går igen i andra lokala folkomröstningar: 53 procent i Vimmerby 2016, 51 procent i Årjäng 2013, 54 procent i Sunne 2012.
I omröstningen om glesbygdsskolor i Norrtälje i november 2017 röstade bara 17,4 procent av de röstberättigade!
Det är siffror som ska ställas mot det höga valdeltagandet i kommunfullmäktigevalen i Sverige. Det uppgick till hela 84,1 procent 2018.
Med andra ord: De allmänna valen i Sverige har en helt annan folklig förankring än folkomröstningarna. Ledamöterna i landets kommunfullmäktigeförsamlingar har ett starkt folkligt stöd.
Luleå, där folkomröstningsfrågan är högaktuell, är ett bra åskådningsexempel.
I kommunvalet 2018 avlämnades sammanlagt 53 001 giltiga röster av Luleåborna. Flest röster fick Socialdemokraterna – 19 895. Näst flest fick Moderaterna – 7 848. Sedan följer i storleksordning V, C, SD, L, SJVP, KD, MP, Rättvisepartiet och Landsbygdspartiet.
I fullmäktige finns nu sammanlagt elva partier och 61 ledamöter som representerar olika delar av folkviljan – stad, land, kvinnor, män, arbetare, akademiker och alla upptänkliga ideologiska riktningar.
Fullmäktige är helt enkelt ett tvärsnitt av folket i Luleå. Och gillar vi inte formen på detta tvärsnitt kan vi – precis som i Sveriges 289 andra kommuner – rösta fram ett annat.
Det är en fin och väl fungerande form av lokaldemokrati. Den har dessutom fördelen att den bygger på ett partiväsende som försöker jämka ihop en massa motstridiga intressen.
Kloka politiker och partier ska ta hänsyn inte bara till den röststarkaste opinionen utan en massa faktorer för att helheten ska funka – pengar, demografi, tillgång till behöriga lärare, elevunderlag, barn med särskilda behov och mycket annat.
Kort sagt: Den representativa demokratin har fördelar jämfört med att rösta om enstaka frågor.
För min del tycker jag också att nuvarande styre gör ett bra jobb. Arbetslösheten är relativt låg (trots coronakrisens påfrestningar) och bostadsbyggandet har gått upp. Det finns bra skolor, högklassig lokaltrafik, gedigna fritidsanläggningar och kulturhus.
Men den som vill är i sin fulla demokratiska rätt att verka för ett annat styre. Men det görs i så fall i kommunvalet 2022. Folkomröstningen 8 november handlar inte om detta.
Jag blir därför väldigt fundersam när jag läser en intervju med Pontus Johansson, en av initiativtagarna till folkinitiativet.
"Det är en mycket större fråga än skolan, vilken kommun vi ska leva i och hur politiken ska skötas", säger han i NSD 8 september.
Jaså, minsann? Om detta står inget på valsedlarna. Om Pontus Johansson vill ha en radikalt annorlunda kommunpolitik får han i så fall bekänna färg och engagera sig i något av de befintliga partierna alternativt bilda ett helt nytt parti.
Efter folkomröstningen 8 november kommer det att föreligga ett valresultat om det som står på valsedlarna, inget annat.
Sedan kommer det att vara upp till de folkvalda ledamöterna i kommunfullmäktige att tolka innebörden av detta resultat, oavsett om valdeltagandet blev 20, 40 eller 60 procent.
"Vem är det som kör egentligen?", undrar Kalle Anka förvirrat i en klassisk Disney-film som brukar visas på julafton i SVT.
Om detta råder emellertid ingen oklarhet i Luleå
Det är fortfarande Lenita Ericson & Co som håller i styrspaken i kommunhuset – inte Pontus Johansson.