Två saker som förändrades på 80-talet var beroendet av omvärlden och – om du frågar mig - hur vi pratade till varann. Den offentliga ekonomin strukturerades om, av olika orsaker. Det började med att systemet som knöt valutorna i världen mot guld kraschade. Vi var tvungna att släppa räntan fri därför att vi inte längre klarade av att försvara vår valuta. Finansvalpar, de som levde gott på börsens upp- och nedgång, dök upp. Vi gick genom stora kriser bland både fastighetsbolag och banker. Arbetslösheten ökade och räntan steg, ett bostadslån kunde kosta upp mot 18-19% i ränta och familjer gick på knäna. Mitt i detta talade människor om varann – öppet - med sarkasm. Flinandet ersatte argumenten. Jag kanske var mer drabbad som läste ekonomi vid en handelshögskola – här fanns folk av en sort jag aldrig mött förut och i skolan hörde jag helt plötsligt argument som byggde på att de som tog de sämre jobben helt enkelt gjorde det för att de inte begrep bättre och skulle behandlas därefter (!). Rörelsen mellan partierna i riksdagsvalen ökade – det blev viktigt att dra till sig väljare de sista dagarna och den som lovade mest vann. Värderingarnas roll, och ett långsiktigt tänkande med mål som inte handlade om den enskildes plånbok verkade tappa i betydelse.
Man kan såklart välja att låta strålkastaren lysa på det som gagnar en. Vill man att människor ska ropa efter de enkla lösningarnas politik så pekar man på saker som folk blir rädda av. Otrygghet är en utmärkt grund för påverkan. Man kan peka på skjutningar, på invånare som inte är födda i landet och pratar andra språk eller på de som tror på en annan gud och antyda – eller säga rakt ut - att allt är deras fel. Jag ser mönstren och jag är förvånad att så många blundar – men det beror kanske på att vi pratar för lite om det vi ser? Vi kan välja att måla bilden i svartvitt eller att använda nyanser. Skjutningarna har visserligen gått ner i antal sedan det var som värst, men vi pratar ändå bra mycket mer om dem än om att den psykiska ohälsan trots att mer än 90% av allt dödligt våld är självmord – och vad som behövs för att rätta till de siffrorna. Att kalla muslimer för islamister och mena att de är en del av en konspiration för att ta över landet (!) är ungefär lika rätt som att anse att alla kristna kvinnor ska hålla käft för att det står så på flera ställen i bibeln. Gängbråkens ryggrad är knarkpengar, men inte bara från de tunga missbrukarna utan kanske mer från människor mitt i livet som tar sig rätten att ringa efter droger på fredagskväll. Att ställa människor mot varann med rädsla som medel är effektivt, det råder det ingen tvekan om. Det spelar inte så stor roll om den som lovat mest kan hålla sina löften, den som baktalar sin motståndare, oavsett om det är påhitt eller sant, får mest röster.
Att sluta samhällsklyftor kräver långsiktighet och vilja. Att söndra för att härska är mycket enklare. Att sänka skatter i stället för att använda pengarna till att laga t ex socialförsäkringssystemet är en tydlig prioritering. Idag kan det ta 8 månader att få sina pengar och det kan också användas som bevis för att samhället kollapsat - och vilka som är skyldiga. För några handlar strategin om att nå ut med sina sarkasmer, eller lögner, till de som vill lyssna vid offentliga tal, eller med hjälp av troll i sociala medier. Att ha som mål att minska klyftorna därför att det har större effekt på brottslighet och utanförskap än fängelsestraff får stå tillbaka. Fundera en stund på vilka som vinner på det och vad de ska använda makten till?