Sedan början av 2000-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit kraftigt och är nu nere på 68 procent. Det kan jämföras med toppåret 1993 när hela 85 procent av löntagarna i Sverige var med i facket.
Under de två senaste åren har emellertid något hänt. Organisationsgraden har varit oförändrad och medlemstappet avstannat, enligt den rykande färska rapporten ”Den svenska modellen i en oviss tid” (Arena Idé 2020).
Under pandemin har dessutom fler insett vikten av att organisera sig fackligt.
På två månader i år, mars och april, växte förbunden inom LO, TCO och Saco med sammanlagt 58 000 medlemmar.
Uppenbarligen är det fortfarande miljontals svenskar som begriper att själv inte alltid är bäste dräng och att tillsammans blir vi starkare.
De fackliga grundvärderingarna har alltjämt starkt stöd i det svenska samhället.
Tillsammans har de fackliga centralorganisationerna omkring 3,5 miljoner medlemmar, vilket gör facket till vår största folkrörelse. Idrottsrörelsen, som är näst störst, har ungefär 3,1 miljoner medlemmar.
Vid en internationell jämförelse ligger Sverige dessutom allra högst när det gäller facklig organisering.
Tvåan Finland har en organisationsgrad på 60 procent och trean Danmark på 53 procent. I ett land som Frankrike är bara nio procent av löntagarna med i facket. I USA är siffran 13 procent.
Det betyder dock inte att det saknas problem eller utmaningar för facket i Sverige. Det kan verkligen inte lägga sig på soffan och rulla tummarna.
Rapporten från Arena Idé visar att facket har stora problem att organisera ungdomar och utrikesfödda.
Organisationsgraden bland utrikesfödda är nu nere i 51 procent. Bara 35 procent av ungdomarna i åldern 16-24 år är med i facket.
Därför finns sannerligen att göra för Susanna Gideonsson som på måndag väljs till ny LO-ordförande, liksom för hennes kollegor i TCO och Saco.
De måste bli bättre på att organisera ungdomar och nyanlända. Även 20-åringar som bara har tillfälliga påhugg hos hamburgerrestauranger, bensinstationer eller bemanningsföretag måste känna värdet av att gå med i facket.
Rimligen är det också dessa grupper med korta, osäkra anställningar som har störst behov av fackets stöd och hjälp.
Det är ingen kvalificerad gissning att en ung timanställd på McDonalds får bråka mer om arbetstider och arbetsscheman än en 50-årig industriarbetare på SSAB.
I höstas föreslog LO:s jämlikhetsutredning en facklig offensiv för att organisera fler. Det handlar om ökad arbetsplatsnärvaro, att rusta de förtroendevalda, om medlemsvärvning och medlemsvård.
Utredningen är även inne på något som liknar den gamla tanken på ett fackligt ungdomsmedlemskap för dem som saknar en fast punkt på arbetsmarknaden.
”För nytillträdande till arbetsmarknaden, men också för de som under längre perioder har tillfälliga påhugg, finns det behov av att utveckla en enkel och tydlig väg in till facket. Lösningen kan vara en gemensam ingång, en sorts ingångsförbund inom LO”, menar jämlikhetsutredningen.
Det finns inga rimliga skäl att tveka för Gideonsson & Co.
Fackliga gränsdragningstvister och olika avtalsområden får inte lägga hinder i vägen.
Det är ett gemensamt intresse för hela den fackliga rörelsen att locka och engagera fler unga.
För alla som vill ha ökad jämlikhet är dessutom starka fack en nyckelfråga inför framtiden. LO-rappporten "Ekonomisk jämlikhet och facklig organisering" bär syn för sägen.
Ekonomisk jämlikhet främjas av facklig organisering och kollektivavtal. De sociala klyftorna är mindre i länder där många är med i facket.
En stark fackföreningsrörelse gör att fler får del av vinster och ekonomiska förbättringar, vilket i sin tur är en drivkraft för tillväxt, utveckling och innovationer.
Trygghetssystem, omställningsförsäkringar och generell välfärdspolitik gör att fler får chansen att pröva sina vingar, testa nya idéer och projekt.
Kort sagt: Starka fack är bra för oss alla och hela samhället.
Gideonsson kommer inte att sakna argument när hon talar om meningen med föreningen.