Miljöpartiet duckade inte för de svåra frågorna i sin eftervalsanalys.

Många väljare känner att Miljöpartiet inte förstår ”vanligt folk”, konstaterade partiets valanalytiker. Endast en procent av väljarkåren och bara tio procent av partiets egna väljare anser att Miljöpartiet förstår så kallat vanligt folk.

Det är illavarslande och ett reellt problem för partiet, enligt den gröna valanalysen.

Bland annat pekar utvärderingen på att Miljöpartiet uppfattas som ett parti som inte tar lands- och glesbygden på allvar.

Det är befogad självkritik. Det räcker med att titta på valresultatet i norra Sverige. Partiet backade kraftigt i alla Norrlandslän i riksdagsvalet 2018.

I Norrbotten noterade Miljöpartiet låga 2,8 procent, som en svag folköl, trots tillgången till ett regionalt dragplåster som statsrådet Peter Eriksson.

Det är en tydlig signal. "Vanligt folk" i skogslänen känner inte att Miljöpartiet står på deras sida.

Det betyder inte att människor i norr är mindre än engagerade för miljön och klimatet än andra. Tvärtom har de flesta ett starkt och nära förhållande till naturen. Jakt, fiske och bärplockning är viktiga inslag i vardags- och fritidsliv.

Miljöpartiet ställer emellertid inte sällan krav som uppfattas som verklighetsfrämmande för alla dessa människor.

Tag bara jaktpolitiken och förra mandatperiodens regeringsbeslut om att ändra sammansättningen i viltvårdsdelegationerna för att öka inflytandet för miljö- och naturvårdsintressen. Trots att länsstyrelserna ansåg att det fanns en god balans mellan olika intressen så försvagades jägarnas inflytande över jakten.  

Det var ett beslut som var en direkt beställning från Miljöpartiet – och det stärkte verkligen inte det gröna partiets förtroendekapital i skogslänen.

Eller tag Miljöpartiets syn på drivmedelsskatter och bilism.

I glesbygden är bilen ofta det enda realistiska transportalternativet. Följaktligen reagerar också människor när de gröna driver på för höjd bensinskatt och liknande skattehöjningar som slår extra hårt mot lands- och glesbygden.

Problematiskt för Miljöpartiet är också den styvnackade hållningen i migrationspolitiken.

Utvecklingen under 2014-2015 blev en väckarklocka för i princip hela det politiska systemet i Sverige. Det gick inte ha en flyktingpolitik som radikalt avvek från andra EU-länder.

Det innebar att Sverige fick ta ett oproportionerligt och orimligt stort ansvar för flyktingströmmarna, vilket var också skälet till att regeringen Löfven drog i handbromsen under hösten 2015.

De flesta svenskar har förståelse för den hållningen – och samtidigt begränsad förståelse för att Miljöpartiet vill ha en återgång till en mer generös asylpolitik. 

Även på det området hamnar således Miljöpartiet på kollisionskurs med uppfattningarna hos så kallat "vanligt folk".

Jag hör till dem som uppskattar att Miljöpartiet driver på i miljö- och klimatpolitiken.

Det finns skäl att välkomna innovativa projekt som Hybrit och statliga pengar till lokala klimatinvesteringar. Den kraftiga uppräkningen av miljöbudgeten efter regeringsskiftet 2014 har varit både bra och välmotiverad.

Men den gröna omställningen måste även gå hand i hand med högt ställda ambitioner för jobb- och fördelningspolitiken. Den riskerar att drabbas av en backlash om låginkomsttagare, pensionärer, glesbygdsbor och annat så kallat vanligt folk upplever att de får stå för notan.

Att lösa den ekvationen är också det absolut viktigaste för Miljöpartiet, oavsett om det väljer att välja Amanda Lind, Maria Ferm, Märta Stenevi eller någon annan som ny taltratt efter avgående Isabella Lövin.

Miljöpartiets problem handlar först och främst om politiken – inte om vem eller vilka som för tillfället är språkrör.