Idag skriver vi 2022, och därmed går vi officiellt in i det politiska livets absoluta höjdpunkt: Valåret.
Från och med nu gör den uppmärksamme läsare klokt i att läsa varje ord våra politiska företrädare yttrar och skriver med en dubbel blick.
Visst kommer nästan allt de säger fortfarande att bottna i en ideologisk övertygelse och grund. Men det kommer också att vara sagt och formulerat med ett öga på den tredje söndagen i september i år.
Frågan är dock hur mycket av en höjdpunkt årets valrörelse verkligen kommer att utgöra. Det har på den här sidan tidigare konstaterats att arbetarrörelsen och socialdemokratin går stärkta in i 2022, och kan se framtiden an med tillförsikt.
En av orsakerna till det stavas helt enkelt Magdalena Andersson, som gjort en övertygande debut som både statsminister och partiledare.
Det betyder emellertid att det motsatta gäller för den förenade konservativa och främlingsfientliga oppositionen – och risken finns att det kommer att prägla den kommande valrörelsen på ett negativt sätt. Ju större deras upplevda underläge blir, desto större blir också frestelsen att skarva på sanningen och måla bilden av både Sverige och i regeringen i svart.
Jag har sagt det förut, men det tål faktiskt att sägas hur många gånger som helst: En demokrati behöver inte bara en fungerande och ansvarstagande regering – den behöver också, och kanske ännu mer, en fungerande och ansvarstagande opposition.
På den punkten har dagens opposition brustit gång på gång. Senast var det de farsartade KU-anmälningarna av statsministern angående EU-nämndens instruktioner, där det blev uppenbart att de inte drar sig för att göra Sverige till åtlöje i utlandet, bara för att plocka hem ett par imaginära inrikespolitiska poäng.
Samma sak skulle kunna sägas om mycket – om Kristdemokraternas partiledare som gång på gång påstår att regeringen låtit smittan spridas ”med berått mod” i Sverige, och om Ulf Kristersson (M) som på det kriminalpolitiska området tycks vara inblandad i ett race mot botten mot sig själv.
Sverige, de svenska väljarna och vår demokrati förtjänar en betydligt bättre valrörelse än så. Tills vi får det, kan väljarna bara se till att vara uppmärksamma på vad de faktiskt ser.
Vi kan inte lita på att partier och politiker som inte kan bete sig seriöst och ansvarsfullt i opposition, ska börja göra det så fort de hamnar i regeringsställning. Det heter visserligen att makt förändrar människor – men det är tyvärr sällan en förändring till det bättre man avser.