I början av förra veckan meddelade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att Hagia Sophia åter kommer att omvandlas till moské. Byggnadens stomme uppfördes för 1500 år sedan som huvudkyrka för den bysantinska kristenheten, men har sedan 1935 varit en sekulär plats och intar en självklar plats på alla tänkbara listor över världsarv.
Det är ett beslut som säger mycket om Erdogan, och lika mycket om den väg som Turkiet har valt under de år han har varit landets starke man – gradvis har landets sekulära arv från den kemalistiska rörelsen tvättats bort, och istället för att betona landets mångfald har man valt att odla en språklig och religiös nationalism.
I ett vidare besked från den religiösa myndigheten i Turkiet, Dinayet, förklaras att byggnaden fortfarande kommer att vara öppen för besökare utanför bönetid, och att de kristna ikonerna kommer att täckas över medan bönen pågår.
Det är ett beslut som för tankarna till de bildstrider som härjade staden och kyrkan under 700- och 800-talen – den gången var det kristna, bildfientliga kejsare som ville täcka över konstverken för att söka stöd hos religiösa grupper inom imperiet; historien kanske inte upprepar sig, men den rimmar sannerligen ibland.
För en i religiösa frågor utomstående, som bara har haft förmånen att besöka byggnaden som turist, blir det nästan komiskt att tänka på allt som detta byggnadsverk har varit med om; där finns spår av korsfarare, klotter från en viking i kejsarens tjänst och lager efter lager av utsmyckningar, tillbyggnader och ombyggnader.
Kanske är det enda man till slut kan säga att ett byggnadsverk som blir stående så länge tids nog kommer att bli vittne till och skådeplats för alla tiders nycker och dårskaper. Man får nästan vara tacksam över att stenarna har tålamod med oss människor som passerar mellan dem.
Turkiet är ett land med en nästan unik möjlighet att fungera som en brygga mellan olika delar av världen, och det är sorgligt att se hur landet under de senaste åren har slutit sig, och riktat taggarna mot omvärlden.
Men Turkiets beslut är talande inte bara för den väg som landet har valt, utan också för en tendens i samtiden som blir allt svårare att blunda för; de konflikter som under 1900-talet allt som oftast kläddes i ideologiska termer, förklaras idag allt oftare i religiösa, kulturella och nationella.
Det gör att historiskt och kulturellt värdefulla platser inte längre är skyddade inom guide- och historieböckernas sidor, utan tvärtom förvandlas till fokaliseringspunkter för den nya tidens kamp om politiskt inflytande.
Samma strid kan i Sverige handla om skolavslutningar i kyrkan eller om vem som sjunger nationalsången inför en fotbollsmatch, men huvudfrågan är alltid densamma – vem är en del av ”oss”, och vad är det egentligen som är ”vårt.”
Sådana strider kan vara attraktiva, eftersom de är enkla att formulera och att föra. Det är lätt att skratta åt Don Quijote som red i strid mot väderkvarnarna – men är den som gör det för eller emot en hög med stenar egentligen särskilt mycket klokare?
För om det är en sak vi kan vara övertygade om, så är det att så länge de strider vi utkämpar handlar om historien och symbolerna, kommer samtidens reella maktförhållanden alltid att förbli oförändrade och lika ojämlika som förut.