Finns det en slags kärna i svensk socialdemokrati, en ”essens”, som följer med partiet och arbetarrörelsen i dess irrfärder genom en bångstyrig verklighet?
Kanske det. Låt oss kalla det ”ett socialdemokratiskt grundackord”. Men frågan är i så fall vad det egentligen är?
Ibland är den ”minsta gemensamma nämnaren” ett elände. Som att det på små vägar blir den som kör långsammast som bestämmer takten. Eller den mest räddhågsne bromsar de äventyrliga förslagen på resemål.
Men om en rörelse ska hålla ihop krävs viss hänsyn. Ett svar på vad som är det socialdemokratiska grundackordet är att vara en politisk rörelse som på olika fronter – genom partipolitiken, fackligt arbete och folkrörelser – försvarar vanligt folks möjligheter att leva ett anständigt liv.
Därför blir också udden riktad mot formella och informella hinder för förändring, såväl för individer som företag och organisationer.
Det händer att socialdemokrater blåser upp sig av mallighet och sedan ser förvånade ut när väljarna rymmer. Men lika ofta har rörelsen haft förmågan att se sig i spegeln och identifiera vad det är som skrämt bort folk.
Enklast uttryckt är alltså socialdemokrati – eller om man så vill, socialism – inriktat på att göra det som är bra för vanligt folk. Och en insikt om att ”vanligt folk” varierar över tid, liksom det som kan anses som ”bra”.
En stridsfråga inom arbetarrörelsen har sällan varit själva idealet eller målet som sådant. Främst har det varit medlen att nå idealet som skapat motsättningar. Några har varit ivrigare, andra önskat gå försiktigt fram. Riktningen har varit klar. Jämlikhet!
Men skrapar vi lite på denna målsättning, vad menas egentligen med jämlikhet?
Socialdemokraterna har oftast landat i det som Per Albin Hansson pregnant uttryckte, och som jag själv citerar så fort möjlighet ges tills alla kan det utantill:
”Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. […] Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart.”
Men frågan är då vad som ska betraktas som obefogade skillnader, och vad är det för ojämlikheter vi får acceptera eller lära oss leva med?
Socialdemokraternas linje, som den formulerades av Per Albin Hanson, var alltså att alla ska ha nog av det goda för att leva ett hyggligt liv, som arbete åt alla och en lön att leva på.
Och då krävs kompensatoriska åtgärder så att den som föds i en mindre bemedlad familj inte automatiskt ärver föräldrarnas position. Åtgärderna handlar inte främst om att omfördela pengar utan att erbjuda ”hjälp till självhjälp”, exempelvis genom skolan.
Och utbildning är inte, som det ibland uttrycks, något som vi får ungefär som barnbidrag utbetalas, utan något vi får möjlighet att skaffa oss genom egna ansträngningar.
Ett annat exempel är att socialdemokratin ser det som självklart att lönerna ska sättas på arbetsmarknaden – och därmed blir beroende av parternas olika styrkeförhållanden – och detta är inget som ska bestämmas genom politiska beslut om vad som bör vara rimliga löner åt folk.
Samtidigt är detta i det långa loppet ett rätt passivt sätt att se samhället. Finns det inte också i socialdemokratins grundackord en uppfattning om att skapa ett annat samhälle, en ordning som är ”klasslös”? Där samhällsskiktningarna försvunnit och alla är som en enda stor familj, utan hierarki eller socioekonomisk graderingar?
Ja, bägge dessa inriktningar finns inom arbetarrörelsen.
Dels ett löfte om ett framtida klasslöst samhälle, en idé som vibrerat av socialism, dels en mer socialliberal modell, där strävan varit att den som är fattig men begåvad ska få chansen, att alla ska ha en rimlig välfärdsnivå.
I det ena fallet ska klasserna avskaffas, i den andra ska alla efter förmåga kunna byta ”stånd” eller ”klass”, men ingen ska behöva lida av fattigdom.
Och många socialdemokrater har varit socialister i teorin, men socialliberaler i praktiken.
I dag är det sällan socialdemokrater pratar om en ny samhällsordning. De har alltmer kommit att betona sitt försvar av den existerande ordningen, välfärdsstaten. Inom ramarna för den ska människor kunna förverkliga sig själva snarare än frigöra sig från klassamhället.
Frågan är om det finns någon annan politisk rörelse idag som har en idé om en samhällsordning som väsentligt skiljer sig från det vi har idag?
Dels skulle det kunna vara den auktoritära nationalismen, som breder ut sig i allt fler länder där vi kan se att ”demokratin” omformuleras.
Dels är det föreställningen om ett hållbart samhälle, som skiljer sig högst radikalt från den ordning vi har idag.
Detta måste vi fortsätta att diskutera.