Kommer frågan om vaccin mot covid vara ett sådant där känsligt ämne som alla gäster runt ett middagsbord under högtider och andra festliga tillfällen smidigt försöker kryssa runt för att undvika dålig stämning? Eller ja, nästan alla gäster. För det är ju alltid någon som inte uppfattat tabuämnet och högt ska deklarera sin ståndpunkt medan de andra obekvämt försöker hitta en flykt från det laddade för att försöka bevara illusionen av harmoni och glädje.
Det är vid detta tillfället värdkvinnan reser sig upp för att hämta mer sås från spisen. Någon annan klarar till slut inte av att vara tyst och så är den verbala stormen igång och den ”goda” stämningen sipprade ut genom köksfönstret.
Jag gissar att scenen ovan kommer vara en verklighet under framtida högtider, eller så har den redan skett. Frågan om coronavaccinet väcker starka känslor.
Det är bara att gå in i sitt Facebookflöde. Hur personer agerat kring vaccin delar ju upp oss i grupper: De som tagit vaccin (majoriteten) och de som inte tagit vaccin på grund av rädsla eller någon form av ideologi, övertygelse.
Genom meningen ovan kan ni snabbt identifiera vart jag står i det hela: jag har tagit två doser vaccin och ser fram emot datumet för min tredje spruta (detta trots att jag är spruträdd).
Jag och andra med mig tar vaccin av flera orsaker, den bärande orsaken för många tycks vara viljan att skydda andra människor.
Personligen hade jag – kanske – klarat av att bli smittad av corona utan sjukhusvård. Jag har inte varit rädd för corona för min egen hälsas skull, men jag vill inte riskera att sprida smitta vidare till människor som är i riskgrupper. Äldre, kroniskt sjuka, de med andra riskfaktorer.
Det är en dödlig sjukdom. Det är också en svår sjukdom som kan kräva omfattande vård, sjukvården har varit och är pressad.
Sunderby sjukhus har öppnat en extra akutmottagning. Region Norrbotten har varit tvungna att gå upp i förstärkningsläge för att klara av vården på grund av smittspridningen av covid-19.
Det är lätt hänt att man som medborgare blir ”blind” av sådan nyhetsrapportering, men om man stannar upp och reflekterar förstår man att det är oerhört allvarligt läge. Att ta vaccin och följa de rekommendationerna är ett sätt att försöka bidra till samhället – till att upprätthålla sjukvården så att de som behöver får den, och att de som jobbar inom sjukvården orkar genomföra sitt arbete.
Ytterst handlar det ju om liv och död. Hälsa och ohälsa. Har man tagit vaccin kan det vara provocerande att höra om friska människor inte vaccinerat sig för att man är rädd om sin egen hälsa. Individen före kollektivet således. Individen före människor i riskgrupper, som befinner sig i en ohörd svår situation.
Det är ju inte så att alla som tagit vaccin inte varit rädda, inte oroat sig för bieffekter. Men det får stå tillbaka för tilltron till forskning och läkarvetenskap, det får stå tillbaka med kunskapen om att viruset i sig kan vara dödligt.
Risken med en polariserad samhällsdebatt – vi mot dem – är att positionerna förstärks. Vaccinmotståndare skapar en gemensam fiende (vaccinförespråkarna) och svetsas samman. Istället för resonemang blir det hård debatt där utgångspunkten blir att vinna och att hålla fast vid sin tes.
Så hur ska vi göra då, för att undvika polarisering? Kanske att våga prata ändå när vi ses igen. Våga ta upp det svåra ämnet, men anstränga oss för att vara sakliga och lugna.
Det kan bli en balansgång och jag vet att jag själv kommer att ha oerhört svårt att inte säga: Men ta ansvar och ta ditt vaccin! Och jag kommer gå efter såsen på spisen om konspirationsteorier presenteras. Det med viljan att bevara sociala relationer och upprätthålla en god stämning.
För jag har också tagit vaccin för att få sitta tillsammans med människor utanför mitt eget hushåll kring ett middagsbord.