Den 11 september 2001 satt jag vid datorn och jobbade i radhusets övervåning när det blippade upp ett meddelande på en mejlinglista: ”Någon idiot har kört in ett flygplan i World Trade Center!”
Jag knäppte genast på TV:n och CNN. Kunde konstatera att det inte var någon liten maskin som smällt in i skyskrapan, utan en rejäl smäll. Jag ropade på barnen att de skulle komma upp och titta.
Då kom nästa flygmaskin och kraschade in i det andra tornet. Och nu stod det klart att USA var attackerat. I direktsändning,
Mina barn kan än idag minnas denna händelse, fast de var små, precis som några av oss minns mordet på Kennedy på grund av de vuxnas reaktion, eller som vi minns när Olof Palme sköts eller Anna Lindh mördades.
Men till skillnad från dessa politikermord så kom händelserna 11 september att innebära tydliga förändringar i samhället, världen över, för oss alla. Det blev krångligare att flyga.
Folk blir numera avplockade mormors syltburkar i handbagaget, får spritflaskor och sminkburkar beslagtagna, innan de får komma in på flygterminalen. Och varje gång väser vi "Jävla Bin Ladin …”.
Konsekvenserna av 11 september kom förstås att spela ännu större roll för människorna i Irak och Afghanistan.
Händelserna triggade igång vad krukan i Air Force One, George W Bush kallade för ”ett korståg” i syfte att radera ut terrorismen och göra det amerikanska imperiet stadigare än någonsin. (Fast egentligen menade han väl också att världen skulle kristnas ...)
Fast det blev tvärtom. Vi fick ett exempel på ordspråket ”Liten tuva stjälper ofta stora lass.”
Misslyckandet i Irak och nederlaget i Afghanistan är troligtvis bara två anhalter på en resa nedåt för såväl USA som den västerländska dominansen. Vi lever i Asiens århundrade.
Det vi ska oroa oss för nu, är att denna stormakt på retur försöker bromsa sönderfallet genom att klämma åt den växande konkurrenten. Alltså en militär konflikt mellan USA och Kina.
Detta fenomen – att den gamle anfaller den yngre innan denne vuxit till sig – kallas i säkerhetspolitiken för ”Thukydides fälla”.
Begreppet kommer från den grekiske historikern Thukydides historia över peloponnesiska kriget (typ 400 år före vår tidräkning). Han beskrev hur Aten och Sparta drogs in i en lång konflikt som skadade bägge och drog slutsatsen att det i stort sett var oundvikligt att gamla makter brakar samman med de nya växande makterna.
Den äldre oroas när den yngre blir kaxig. Det leder till en konflikt som blir förödande för alla parter.
Det klassiska exemplet är världskrigen, som bottnade i att uppåtstigande Tyskland kom i konflikt med det sönderfallande Storbritannien. Eller tänk: Tonåringar gör uppror mot föräldrarna …
När USA invaderade Afghanistan och Irak gick det att uppfatta detta som en markör inte bara för att de ville hämnas för 11 september, utan också för att befästa sin egen position som den enda supermakten. Och se till att ringa in Kina inför framtida drabbningar. Samt lägga beslag på oljan i Mellanöstern.
Resultatet vet vi. USA visade sig inte hålla måttet som supermakt. Och hur det går nu, det återstår att se.