Björnar har en ovana att ibland plundra bikupor. De slår sönder trälådorna och smäller i sig honungen. Sedan lufsar de iväg för att hitta nåt mer att käka.
De har ingen tanke på att de genom sin glupskhet fördärvar ett honungsproducerande samhälle. Eftersom björnar är hungriga som björnar planerar de inte framtiden utan äter allt de kommer åt.
Annat är det med biodlare. De är också ute efter binas honung, men jobbar med andra metoder. När de plundrar bina på deras produkter ger de istället sockerlösning som ersättning. Så att bina har något att käka under vintern, för annars dör de.
Biodlarna kan dessutom se till att bikupan är utformad så att produktionen maximeras och placera ut bina på platser där det finns rikligt med föda.
Björnar är rövare. Biskötare är odlare.
Och dessa två ytterligheter beskriver rätt väl hur staten utvecklats. Men stater söker inte främst efter honung, utan vill ha skatt.
Ursprunget till staten är egentligen plundrande rövarband som efter bästa förmåga försökte plocka åt sig av omgivningens rikedomar. Framförallt från människor i andra områden och inte sina egna. Tvärtom, dessa fick betala en slant för att få beskydd av ”sina” lokala gangsters.
Med tiden började dessa rövare att stabilisera sina territorier. De sökte fred med sina grannar. Med tiden började de också bygga städer med handelsplatser, dit folk kunde färdas för att göra affärer.
De lokala herrarna erbjöd skydd och boende, samt satte upp murar så att alla inpasserande kunde erlägga en tullavgift för att åtnjuta handelsplatsens trygghet.
Nu börjar staten växa fram. Banditerna går från att vara björnar till att bli biodlare.
Samhället fick en högre grad av ”läsbarhet”, vilket innebär att maktcentrum i Stockholm visste mer och mer om vad som producerades och var det bedrevs handel. För att öka läsbarheten placerade de ut sina fogdar, för att hålla koll på folk.
Centralt för att öka kontrollen var också att se till att folk inte flyttade runt för ofta. Det gällde att hålla koll på alla, vilket gjordes genom folkbokföringen som kyrkan fick i uppdrag att sköta. Nomader och luffare måste med olika metoder förmås att bli bofasta.
Ett annat viktigt steg för staten var att de alltmer började intressera sig för att göra större och mer omfattande investeringar även på ”mjukare” områden som undervisning och forskning.
Således. Vi bör föreställa oss att vårt folkhem vuxit fram ur ett samhälle där gangsterband som härjade landet, så småningom blev förnuftiga och rationella. De började tänka på framtiden och planera hur de skulle kunna öka sina inkomster.
Väl vid makten, med mindre hot från andra rövare, blir banditkungen en omtänksam näringsinriktad förvaltare av sitt territorium. Rent av en landsfader.
Det gäller att få undersåtarna att arbeta flitigt, odla sina tegar och lämna en del av överskottet till staten. Ju fler som odlar, hantverkar och handlar, desto mer blir det över för makthavaren att plocka åt sig, men också för folk att behålla själva.
Detta ska ses som en ömsesidig överenskommelse mellan folket och makthavarna. Makten skyddar folk från andra rövarband. Folk levererar en andel av sitt arbete som tack för skyddet och hjälpen.
Denna utmärkta konstruktion kan dock rasa samman. Det kan ske
dels när staten tar mer än vad folk tycker sig ha möjlighet att lämna ifrån sig
dels om staten inte levererar den grundläggande trygghet från våld eller plundring som folk förväntar sig.
Inte minst den senare punkten är aktuell just nu. Något för statens representanter att fundera lite extra över.