Drygt två och ett halvt år in i den här mandatperioden börjar det stå klart vad det nya samarbete som Januariavtalet ligger till grund för kan göra – men också vad som ytterst är dess begränsningar.
För det första har regeringen Löfven och dess underlag i riksdagen stått pall och varit beslutsför i de allra viktigaste, akuta frågorna. Sverige har fortsatt att föra en aktiv och engagerad utrikespolitik och verkat för fred och säkerhet i närområdet; man har talat med tydlig röst även i krislägen, som med de pågående protesterna i Belarus.
Särskilt tydligt är detta förstås i förhållande till den pågående pandemin utgör – att ha en regering som tvekar eller tar hänsyn till politiska särintressen hade i det läget kunnat vara förödande, men i stället har Sverige haft ett tydligt och föredömligt ledarskap i krisen.
Det står även klart att det går att förhandla fram en budget, och i mindre skala föra en politik som gör alla de deltagande partierna åtminstone tillräckligt nöjda – det kan komma att ändras ju närmare valet vi kommer, men än så länge har kakan faktiskt visat sig vara tillräckligt stor för att den ska gå att dela på.
Samarbetet har också knakat i fogarna – och det är framförallt två frågor som under det senaste året har visat sig vara så pass svåra och så pass avgörande att de hotar samarbetets framtid; det är å ena sidan migrationsfrågan, och å andra sidan de utlovade reformerna av arbetsmarknadslagstiftningen.
Det är knappast någon slump att dessa nötter har visat sig vara svåra att knäcka – den senare utgjorde det som under många år var den stora skiljelinjen i svensk politik, och den förra är i grunden den fråga som till slut sprängde borgerligheten itu.
Samtidigt är båda två politikområden som verkligen är i stort behov av konsekventa och långsiktiga reformer, med breda politiska majoriteter som stöd. Därför står Sverige i valet 2022 inför ett problem: En regering på januariavtalets grund kan förvalta, och kan styra Sverige med säker hand. Men den kan än så länge inte genomföra omfattande reformer.
För det kommer det att krävas en annan sorts politiskt landskap, och ett helt annat mandat. Det är tydligt att den agendan inte kan komma från en allt radikalare höger eller en splittrad borgerlighet – därför måste det vara upp till Socialdemokraterna att visa vägen, och forma ett nytt, svenskt politiskt projekt.