Nyligen kom beskedet att Bengt K Å Johansson, en ideologiskt klockren socialdemokrat, gått bort. Han blev 84 år.
På 1960-talet var han en av de unga politiska tjänstemän som jobbade nära statsminister Tage Erlander – "Tages pojkar" som de kallades i dåtidens mansdominerade regeringskansli.
Under perioden 1985-1991 var Bengt K Å Johansson själv statsråd i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. 1989 hade jag förmånen att få göra en längre intervju med honom till SSU:s bok "Omdaningen" som kom ut samma år.
Jag minns hur den gänglige ministern tog av sig skorna, la upp fötterna på soffan i sitt arbetsrum på Finansdepartementet, lutade sig tillbaka mot en kudde i soffhörnet och gav en avslappnad intervju.
Han beskrev socialdemokratins strategi för att stärka den folkliga "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning", som formuleringen löd i dåtidens partiprogram.
Bland annat pekade han på vikten av en stark offentlig sektor och det som Tage Erlander kallade för "det starka samhället".
"Där finns en skillnad mellan oss och de borgerliga. Under hela efterkrigstiden har vi försökt skapa alternativ till kapitalbildningen i de privata företagen. Syftet har varit att ge inflytande och en rättvisare förmögenhetsfördelning", sa Johansson.
Vidare tryckte han på att det måste finnas en politik för full sysselsättning.
"Det har en avgörande betydelse för maktbalansen mellan löntagare och kapitalägare", underströk han.
Folk har helt enkelt lättare att ställa krav på bättre arbetsvillkor i ett samhälle med gott om jobb. Motsatsen gäller i ett samhälle med hög arbetslöshet. Då hamnar istället arbetsgivarna i en styrkeposition.
Slutligen menade Johansson att det behövs samhälleliga verksamheter som är fria från de traditionella produktionsmekanismerna och där vinsten inte är det överordnade målet.
"Se på tillväxten i den kommunala sektorn. Den har inneburit en gigantisk frigörelseprocess och en ökad frihetsgrad för människor... Det förklarar varför vi är så känsliga för kommersialiseringar på det kommunala området", förklarade han.
Det har gått 32 år sedan samtalet med Bengt K Å Johansson på Finansdepartementet, där han huserade först som löneminister och senare som civilminister.
Mycket har förändrats i spåren av den borgerliga valfrihetsrevolutionen. Sverige har fått betydande inslag av vinstdrivande välfärdsföretag och en kommersialisering av vård, skolor och omsorg – det som Johansson varnade för 1989. Landet rymmer numera stora friskolekoncerner som Academedia och privata vårdjättar som Capio och Carema.
Under en lång period har varit en backlash för Erlanders starka samhälle – idéerna som Olof Palme, Bengt K Å Johansson, Bo Toresson, Ingvar Carlsson, Allan Larsson, Jan O Karlsson, Olle Svenning och andra då unga politiska begåvningar snackade om under stabsmötena på 1960-talet.
Men kanske är pendeln på väg att svänga. Få efterlyser borgerliga privatiseringar och marknadslösningar just nu.
Tvärtom finns en växande kritik mot "marknadsskolan" – och under pandemin har allt fler sett värdet av samhälleliga lösningar och en stark stat. Att den offentliga sektorn har resurser och robusta styrsystem för att kunna fixa IVA-platser, skyddsutrustning och vaccin åt alla. Att det finns sjukförsäkring och A-kassa för dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Att samhället investerar i forskning, infrastruktur, bostäder och miljövänlig teknik för att få fart på jobb och ekonomi efter krisen.
Möjligen är det för tidigt att tala om en renässans för idéerna hos Tage och hans pojkar – trollkarlen och hans lärlingar. Men det känns ändå som att det finns ett ganska bra läge för att diskutera socialdemokratiska idéer och lösningar inför valet 2022.