Under den gångna veckan har frågan om religiösa friskolors vara eller icke-vara i Sverige blossat upp på nytt.
Anledningen är att den hårt kritiserade muslimska friskolan Römosseskolan har utnyttjat en oklar formulering i ett kontrakt från 2015 till att utöka sin verksamhet, och så ta över den verksamhet som tidigare drevs av den uppmärksammade Vetenskapsskolan.
Det är både uppseendeväckande och upprörande – Römosseskolan har upprepade gånger kritiserats av Skolinspektionen för att ha bedrivit könsseparerad undervisning, för att bönestunderna inte är frivilliga och för att flickor inte varit välkomna till lektionerna medan de har mens.
Att en verksamhet som har varit behäftad med så omfattande och mångåriga problem bör hindras från att fortsätta driva en skola torde vara en självklarhet.
Det är inte heller en uppfattning som delar de politiska partierna. Själv tycker jag att det var Liberalernas skolpolitiske talesperson Roger Haddad som i en intervju med DN i våras uttryckte det bäst: ”Min åsikt är att en skola vars ledning fått kritik för att motverka grundläggande värderingar i skollagen inte ska få ett godkännande alls.”
Så mycket borde alla kunna komma överens om, och det är en bra sak att Skolinspektionen har gjort sitt bästa för att i alla nyare kontrakt täppa till det kryphål som låter Römosseskolan öppna en ny skolverksamhet med ett tillstånd som i själva verket borde ha gått ut.
Utöver det finns det emellertid fler slutsatser att dra. Det är ingen vågad gissning att just Römosseskolan drar till sig så mycket medial och publik uppmärksamhet eftersom det är fråga om just en muslimsk friskola – den passar väl in i det narrativ om invandringens faror som förs fram av allt fler debattörer och partier på högerkanten.
Problemet med det narrativet är att det fokuserar på de mest slående detaljerna i just det här fallet, men bortser ifrån det politiska sammanhang som gjort detta möjligt; det bortser ifrån att det här i första hand är en skolfråga, och bara i andra hand en fråga om religion.
Om Römosseskolan hade varit en rosa elefant i klassrummet hade de som fokuserar på de religiösa grunden till missförhållandena skrikit att elefanten är rosa – men helt och hållet glömt bort att fråga hur elefanten egentligen kom in.
Problemet är inte hur eller ens varför Römosseskolan motverkar grundläggande värderingar i skollagen – det är att de gör det. Och så länge man fokuserar på omständigheterna i stället för på orsaken kan man ägna hur mycket tid som helst åt att täppa till kryphål utan att någonsin hamna rätt.
I en annan fråga konstaterades nyligen på denna sida: Så länge vi väljer att behandla barn och föräldrar som konsumenter av skolor, kommer det att finnas skickliga entreprenörer som ger dem vad de vill ha.Problemet med det är det du vill ha inte alltid är det du behöver. Att välja en utbildning är inte – och ska inte vara – som att välja hamburgare på en meny.
Skolan är vårt utan tvekan kraftigaste verktyg i integrationen och i vår strävan att fostra framtida generationer av ansvarsfulla och självständiga medborgare. Det verktyget måste vi använda med ansvar, och med full kontroll – både för framtidens och med barnens skull.
Så länge vi inte gör det, utan i stället leker affär på skolmarknaden, får vi nog helt enkelt finna oss i att det står en rosa elefant mitt i klassrummet ibland.