Att Magdalena Andersson valdes till socialdemokratisk partiledare samma vecka som världens blickar riktades mot Glasgow för det stora klimatmötet COP26 är två händelser som är helt orelaterade till varandra. Men tillsammans ser de ändå ut som en tanke.
Magdalena Andersson är på ett par månader när tio år yngre än sin företrädare Stefan Löfven. Ändå tycks steget från den ena till den andra betydligt större än så – till sättet och till den publika personan är man nästan tvungen att tala om en generationsskillnad mellan de två.
Stefan Löfven verkar med sin bakgrund och sina erfarenheter ibland stigen ur en del av arbetarrörelsens historia. Hans resa från uppväxten som fosterbarn, genom arbetet som svetsare och fackföreningsrörelsen kan ses som en representation av den klassresa som socialdemokratin har tagit stora delar av landet genom.
Magdalena Andersson, å andra sidan, representerar en helt annan typ av politiker. Hon är långt ifrån den första socialdemokratiska politikern eller ens partiledaren som både stammar från Stockholm och har en akademisk examen – men det går inte att komma ifrån att det är en identitet som Andersson liksom bär på kavajslaget.
Vad det kommer att innebära för opinionsinstitutens sympatimätningar är omöjligt att sia om.
För vissa är det säkert ett plus, för andra ett aber – men det är också av underordnad betydelse; politik handlar till om skarpa förslag och om att göra skillnad i människors vardag, inte om de får lust att bjuda partiledaren på fika.
Det som skiftet av partiledare däremot kan göra tydligt är att såväl den svenska politiken som det socialdemokratiska partiet har gått igenom avgörande förändringar under de senaste årtiondena, och att vår tids ödesfrågor är helt andra än föregående politikergenerations.
Vi lever i en tid där det europeiska samarbetet har blivit en självklarhet, men där den svenska platsen i Norden och Europa inte är lika självklar, och behöver definieras om. Vi står också – som de gånga veckorna i Glasgow har visat – inför det globala hot som klimatförändringarna utgör.
Det är, vare sig vi vill det eller ej, en fråga som är helt avgörande för vår tid. Ändå är den inte ny. Göran Persson (S) lanserade begreppet ”det gröna folkhemmet” redan på 90-talet. Då var världen inte redo för att inse eller möta hotets allvar.
Men kanske var det ingen dålig idé. Kanske kom den frågan bara ett par årtionden för tidigt, och måste bara plockas upp och genomföras av en ny, framgångsrik socialdemokratisk generation.