Det finns många exempel på de stora fördelarna med valfrihet, privatiseringar och profithungriga företag. Mitt favoritexempel är media.
Förr hade vi en TV-kanal, tre radiokanaler och en ogin överhet som gjorde allt de kunde för att styra informationsflödet till medborgarna så att de blev rätt uppfostrade.
De använde sig av samma mästrande attityd som överreligiösa som tar ifrån sina barn kortleken med hänvisning till att Gud inte gillar kortspel.
Vi som ville höra på rock fick ratta in Radio Luxemburg eller vänta till de två-tre tillfällen under veckan då höga vederbörande ansåg det dags för ungdomen att få lite av det som maktens herrar uppfattade som apmusik.
Så kom satellit-TV och kabel-TV, och detta spreds över världen trots att politiker i vissa länder och vissa partier gjorde vad de kunde för att stoppa detta ofog.
Så nu sitter vi där med ett oändligt antal kanaler – och små TV-apparater som vi kan ta med oss överallt.
Valfriheten på medieområdet är praktiskt taget oändligt.
Det är bättre. Mycket bättre.
Men.
Valfrihet har också en baksida, det erkännes. Bland det oändliga antalet TV-kanaler kan det ibland ändå vara svårt att hitta något värt att titta på. Men ibland glimmar det till, som på torsdagar när det körs James Bond-filmer på en av de giriga TV-kanalerna.
Dessa Bondfilmer får mig osökt att tänka på socialdemokratin och svensk politik.
Till att börja med är filmerna uppbyggda på ungefär samma sätt. Den som sett en av dem, känner också igen de andra. Introduktionen är oerhört spännande där James Bond, efter att ha genomfört sitt uppdrag mirakulöst lyckas smita iväg på något överraskande sätt.
Sedan kommer han till London där han flirtar med Miss Moneypenny, konfronteras med sin chef samt får några magiska ”leksaker” av Q. Sen bär det iväg på häpnadsväckande äventyr.
Samma repetitiva upplägg har socialdemokraterna. Det finns en schematisk metod som partiet använder – på gott och ont:
Ett samhällsproblem identifieras. Någorlunda genomtänkt analyseras detta så noggrant som tiden tillåter. Därefter pytsas det in skattemedel, startas en ny myndighet, skapas en massa regleringar och slutligen, om möjligt, läggs ansvar på kommunerna eller någon annan offentlig aktör att inom befintliga budgetramar lösa de ålagda uppgifterna.
Allt detta sker samtidigt som oppositionen gnäller, varnar för skattechock, byråkratisering och smygsocialism.
Borgarna påminner på så sätt också om Bondfilmerna, och då de så kallade ”Bondskurkarna”.
Dessa hatar Socialdemokraterna/James Bond gränslöst. Men trots ivriga försök att ta sin fiende av daga, så misslyckas de. Trots att de tänkt ut raffinerade avlivningsmetoder. Men på något mirakulöst sätt lyckas deras hatobjekt alltid krångla sig ur situationen, ofta med den gränslösa svintur som endast tillkommer listigt fräcka gynnare. Och lyckas i sista sekund oskadliggöra skurkens projekt – och får till slutet sin belöning i form av rudimentär levnadsglädje.
Efter det senaste tilltaget att försöka avsätta Magdalena Andersson – lyckas de borgerliga svinga sig upp till en av de bästa Bondskurksimitationerna vi sett på länge:
Det är en Blofeld från Moderaterna och Dr No från Sverigedemokraterna, liksom Rosa Klebb från Kristdemokraterna, och förstås Hajen som Liberalernas representant.
Och denna ansamling av nidingar misslyckades åter med att oskadliggöra vår kvinnliga Magdalena Bond.