När nu det statsbärande partiet ska ha en snabbremiss angående Natomedlemskapen finns det anledning att göra en kort inventering av argumenten.
Ska vi gå med?
Ja! Vi ska gå med! Varför?
– Vi är inte säkra utan att ha Natomedlemskap.
– Vi kan inte försvara oss själva.
– Ukrainakriget visar tydligt hotet från Ryssland och att de är hänsynslösa.
– Vill vi ha hjälp av andra måste vi vara beredda att hjälpa dem också.
– Demokratierna måste hålla samman i dessa svåra tider.
Nej! Vi ska inte gå med! Varför?
– Vår alliansfrihet har tjänat oss väl, så även i fortsättningen.
– Sverige är inte hotat men kan bli det om vi går med.
– Vi kan inte plötsligt byta säkerhetspolitik i ett krisläge.
– Vi kan tvingas strida för andra för saker som vi inte sympatiserar med. Ska svenska värnpliktiga skickas till andra länder för att dödas?
– EU:s militära skyddsfunktion bör förstärkas istället.
Detta är de två olika svaren på Natofrågan. Men frågan är om det inte också finns ett tredje svar?
Det svaret bygger på kriget 1809 när Ryssland korpade åt sig vår östra rikshalva.
Och det var nära att Sverige helt hade delats upp av de andra makterna. Det var rikets ödesstund som ändå slutade ganska lyckligt. Men nederlaget värkte fram en politikomläggning där Sverige började ägna sig mer åt inre odling istället för att bygga stormakt.
Det är alltså för 200 år sedan som vår nuvarande säkerhetspolitiska linje grundlades. Fokus kom att bli rikets överlevnad och relativa självständighet under fortsatt ödesgemenskap med Finland.
Säkerhetspolitiken formades i första hand för att undvika krig. Men det gjordes också förberedelser för hur vi ska agera om vi ändå blev anfallna. Vi hade därför ett ”operativt samarbete” med våra vänner på västsidan.
Vi gjorde dessutom förberedelser för att detta krig kunde förloras. En exilregering skulle upprätthålla det legitima svenska styret fast från fjärran land.
Säkerhetspolitiken har således arbetat med tre olika scenarier. Helt enligt den realpolitiska insikten att den som slåss för goda principer får inte ha bästa kostymen på.
Därför blir det tredje alternativa svaret på Natofrågan ett rungande ”Nja!”
– Vi har redan ett ”defensivt” medlemskap i Nato.
– Ryssland bestämmer om vi ska bli ”offensiv” medlem. Det sker om de kränker vårt territorium. Men fram till dess kommer vi inte att delta i offensiva militära insatser mot vare sig Ryssland eller andra länder.
– Vi gör inget som inte Finland gör.
– Ska vi gå med måste vi först ha en säkerhetsgaranti från framförallt USA.
– Under tiden bygger vi försvaret starkare och samövar flitigt med potentiella vänner.
– Detta är en så stor fråga att den kräver noggrann analys och folklig förankring exempelvis genom en folkomröstning.
Och hur är det med grundlagen, säger inte den att stora avgörande steg som detta, när Sverige lämnar över en viktig beslutandefunktion till andra länder?
Det måste rimligtvis kräva en kvalificerad majoritet i riksdagen. Men de borgerliga är beredda att driva igenom Natomedlemskap genom en enkel majoritet.
Vanligtvis brukar den borgerliga kanten vara oerhört noga med att lagar och regler ska följas. Grundlagen har setts som en Helig Graal, som ska vara värnet för det svenska folkstyret mot klåfingriga politiker. Lagen ska förhindra att tidsandan rycker undan mattan för rättsstaten.
Nu visar det sig att de borgerliga lika mycket som andra är beredda att låta lagboken användas som ett kastrullunderlägg när det plötsligt är nya tider i det storpolitiska köket. Och nationens framtida öde läggas i andras händer.