Stormaktsspel i Kaukasus
Kriget i Georgien påminner om att Ryssland långt ifrån gett upp sina stormaktsambitioner och inte drar sig för att använda brutalt maktspråk om landets intressen hotas.
Tusentals människor har redan dödats, lemlästats eller fördrivits på grund av stormakternas spel i Kaukasus. På bilden en grupp georgiska flyktingar på ett lastbilsflak på vägen mellan Gori och Tbilisi.
Foto: Sergei Grits
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Georgien har under den USA-utbildade presidenten Micheil Saakasjvili utvecklats till en viktig strategisk partner för USA, och den georgiska armén har tränats och rustats av USA. USA har också ställt Nato-medlemskap för Georgien i utsikt, något som andra Nato-länder motsätter sig.
För USA handlar det bland annat om att skydda oljeledningarna från Kaspiska havet till Medelhavet och att ringa in Iran.
Det kan vara förklaringen till att Saakasjvili på ett ödesdigert sätt överskattade både de georgiska stridskrafternas styrka och det politiska stödet från väst när han beordrade inmarschen i utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien. Två provinser som de facto varit autonoma sedan det blodiga inbördeskriget efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet.
I ett annat geopolitiskt sammanhang skulle vi ha fördömt Georgiens försök att kuva dessa minoriteter som ren och skär nationalism och presidenten som en ansvarslös politiker. Nu hyllas Saakasjvili som något slags befrielsekämpe.
USA och Europa sitter med minst sagt usla kort i Georgien. Ingen har den minsta lust att ingripa militärt till stöd för Georgien. Ryssarna har georgierna i en militär kniptång och kan ställa i stort sett vilka villkor som helst. De har redan antytt att de vill ha ett regimskifte i Georgien.
Det som hänt i Georgien är ännu ett bakslag för amerikansk utrikespolitik i George W. Bushs och Condoleezza Rices tappning. Men det är också ett bakslag för demokratin och stabiliteten i Kaukasus och Centralasien, och det kan uppmuntra de nationalistiska och revanschistiska krafterna i Ryssland
Men inte heller Ryssland framstår som någon självklar segrare. Invasionen av Georgien skrämmer upp Rysslands grannar och ökar spänningen längs landets gränser. Den nye presidenten Dmitrij Medvedevs strävan att förbättra relationerna till Europa och USA och säkra viktiga marknader i väst har fått sig en rejäl törn.
Men att Ryssland knappast vågar utnyttja den militära segern fullt ut är en klen tröst för de tusentals människor som redan dödats, lemlästats eller fördrivits på grund av stormakternas spel i Kaukasus.