Somliga blir antagligen provocerade när jag skriver att försvarsalliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) grundades av socialdemokrater. Men så var det – i alla fall delvis.
Det var tolv länder som bildade Nato 1949 – USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.
Sex av dessa grundarländer hade faktiskt socialdemokratiska premiär- eller statsministrar.
Norge: Einar Gerhardsen.
Danmark: Hans Hedtoft.
Island: Stefán Jóhann Stefánsson.
Nederländerna: Willem Drees.
Storbritannien: Clement Attlee.
Belgien: Paul-Henri Spaak.
Den sistnämnde – belgaren Spaak – blev även Natos andra generalsekreterare. Han satt på posten 1957-1961.
Spaak är dessutom ett namn som alla journalister som besökt i Bryssel har kommit i kontakt med. När reportrarna hämtar ut sina ackrediteringar till Europaparlamentet går de nämligen till en byggnad som är döpt till Paul-Henri Spaak Building.
Det finns god grund för hedersbetygelsen.
Socialdemokraten och internationalisten Spaak spelade en central roll för uppbyggnaden av det europeiska samarbetet efter andra världskriget och det som vi i dag känner som EU (Europeiska unionen). Han var arkitekten bakom Benelux (samarbetet mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg) samt en av dem som gick i bräschen för att skapa europeiska kol- och stålunionen – den första byggstenen i EU – 1951.
Spaak blev även den första ordföranden i FN:s generalförsamling 1946 och den första generalsekreteraren i Europarådet samma år.
På Natos hemsida beskrivs denne ärkesosse med visst fog som "Mr Europe".
Hans politiska gärning präglades så klart av de egna erfarenheterna av nazisternas ockupation av Belgien under andra världskriget. Efter kriget såg Spaak även hur Stalin, kommunismen och Sovjetimperialismen växte som ett hot mot demokratierna i Europa.
Han insåg att ett litet land som Belgien behövde ett fördjupat militärt samarbete med andra för att trygga sin frihet och sitt nationella oberoende. Samma slutsats drog även många andra europeiska politiker till både höger och vänster efter andra världskriget.
Det är också grunden för Nato och den omtalade artikel 5 i Natofördraget. Enligt den åtar sig varje medlemsstat att betrakta en väpnad attack i Europa eller Nordamerika mot någon av medlemsstaterna som ett väpnat angrepp mot dem alla. De andra medlemsstaterna ska bistå den angripna staten på det sätt de bedömer nödvändigt, vilket kan innefatta militära insatser.
Var för sig är inte Belgien, Norge eller Danmark så starka. Men tillsammans och med andra får de större kraft för att kunna möta hot och angrepp.
Det är ungefär som i facket, där medlemmarna solidariskt ställer upp för varandra.
Detta perspektiv och denna historiska bakgrund är viktig att ha med sig i dagens säkerhetspolitiska diskussion i Sverige och svensk socialdemokrati. I svensk debatt har frågan om Nato-medlemskap länge framstått som en höger-vänster-fråga. Men det handlar inte om ideologi utan om ett val av säkerhetspolitisk strategi – om vad som bäst tryggar fred och trygghet för svenska folket.
Gerhardsen i Norge och Hedtoft i Danmark var inte sämre socialdemokrater än svensken Tage Erlander för att de medverkade till att bilda Nato. De ansåg bara att det var det gav bästa möjliga försvar och skydd för deras respektive länder och folk.
Sverige – med andra erfarenheter av andra världskriget – gjorde ett annat val. Med rätta kan också svenska socialdemokrater säga att den militära alliansfriheten tjänat oss väl. Sverige är ett fritt och demokratiskt land.
Men med samma rätt kan danskar och norrmän säga att Nato-medlemskapet har varit bra för deras länder. Även dessa länder har – i fria och demokratiska former – utvecklats till moderna välfärdssamhällen.
För Sverige och svensk socialdemokrati väntar nu en omprövningens tid.
"Det finns ett tydligt före och efter den 24 februari 2022. När Ryssland invaderade Ukraina förändrades Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden", skriver partisekreteraren Tobias Baudin (S) i ett mejl där han bjuder in partimedlemmarna till säkerhetspolitisk dialog.
Vad detta samråd som så småningom kommer fram till återstår att se.
Kanske leder det till att Magdalena Anderssons parti landar i samma konklusion som Paul-Henri Spaak och andra europeiska socialdemokrater 1949 – att det finns ett värde att ha säkerhetsgarantierna och solidaritetsförklaringen i Natos artikel 5. Mycket för S blir säkert också beroende av hur vår nära allierade Finland resonerar.
Vi får helt enkelt se. Klart är i alla fall att det är till Nato som Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och andra europeiska demokratier sätter sitt hopp.
Idéer om att bilda nya nordiska eller europeiska försvarsförbund kommer bara att vara hugskott och sidospår i debatten.