Det är i kriser som den europeiska solidariteten, och därigenom det europeiska samarbetet, prövas som hårdast. Gudarna ska veta att den under det gångna årtiondet har satts på svåra prov.  

Den grekiska skuldkrisen, Storbritanniens utdragna försök att lämna samarbetet, de stängda gränserna i samband med flyktingkrisen 2015 samt Ungerns och Polens gradvisa drift från den parlamentariska demokratin har varit och är fortfarande svåra utmaningar som på olika sätt har äventyrat unionens framtid.  

I samband med var och en av dessa kriser har det funnits gott om både experter och tyckare som vid varje steg har förutspått samarbetets upplösning och en återgång till ett i grunden splittrat Europa. Varje gång har emellertid svaret på utmaningarna blivit mer samarbete, snarare än mindre.  

Till en del handlar det om problemens omfattning – var och en av de nämnda kriserna är delar av internationella och globala fenomen, och hur frestande det än kan vara att stänga gränsen för problemen är det knappast en lösning.  

Under år 2020 har vi redan sett samma mönster upprepas två gånger. Först i samband med spridningen av den globala pandemin, där det ursprungliga svaret var yrvaket och okoordinerat, och sedan i samband med den omfattande ekonomiska kris som följer i dess spår.  

Det massiva stödpaket som EU-kommissionen presenterade i förra veckan utgör ett svar på den ekonomiska krisen, men också ett radikalt steg framåt i det europeiska samarbetet; att gemensamt låna upp pengar och dela ut dem till de svagare medlemsstaterna hade för bara några månader sedan varit otänkbart. Nu tycks det utgöra ett villkor för att den inre marknaden ska bevaras.  

I det läget är det lätt att förstå att Sverige och en handfull andra länder är skeptiska till att ta det steget. Nyss gjorde vi vårt yttersta för att få till en gemensam europeisk flyktingpolitik, men blockerades av enstaka medlemsländers obstinata motstånd. Solidaritet kan inte vara enkelriktad, och att fördjupa ett samarbete där Sverige saknar möjligheten att påverka de frågor som är viktigast för oss är orimligt.  

Vi är i grunden beroende av den gemensamma marknaden och dess välmående. Därför finns det ingen anledning att av ren princip sätta sig på tvären mot försöken att rädda den gemensamma ekonomin. Däremot måste den svenska linjen vara att säga nej – åtminstone så länge det är ett förslag som riskerar att kosta mycket pengar och enbart fördjupa samarbetet utan att ta hänsyn till de frågor som är centrala för oss.