Ingen kommer bli nöjd, konstaterade Ylva Johansson när hon i onsdags lade fram sitt nya förslag för en gemensam migrationspolitik i EU. 

Som inrikeskommissionär har den tidigare S-ministern haft som mål att få till ett förslag alla länder kan acceptera.  

Man skrotar de gamla Dublin-reglerna för Grekland och Italiens skull, så att allt ansvar inte längre ligger på de länder flyktingarna först kommer till. Man öppnar möjligheter till omfördelning om det kommer många flyktingar på en gång, efter påtryckningar från bland annat svenska regeringen. 

Samtidigt gör man det möjligt för länder att hjälpa till med deporteringen istället för med mottagandet – antagligen för att få med sig de länder som inte vill ta emot en enda flykting. 

Allt ska gå snabbare, är det övergripande meddelandet från Kommissionen – registrering, behandling och deportation ska ske i rasande takt. Nya kontroller utanför EU:s gränser ska registrera de som vill komma in, genomföra hälso- och identitetskontroller och ta fingeravtryck – allt på mindre än fem dagar. 

De som bedöms ha mindre chans till asyl slussas vidare till en ny slags process som ska ta max 12 veckor. Den som får avslag efter en sådan prövning ska deporteras omedelbart.  

De som däremot i den första kontrollen bedöms ha större chans till asyl får genomgå den vanliga asylprocessen innanför gränsen. Bedömningen av hur stor chans en sökande har att få asyl baseras på hur många från personens hemland som tidigare fått asyl – över 20 procent leder till den vanliga asylprocessen, under 20 procent till snabbversionen. 

Frågan är hur rättssäker den senare kommer vara i praktiken.  

Att minska det lidande som orsakats av långa väntetider vore en humanitär vinst, men risken är att bedömningarna blir orättvisa och baseras mer på härkomst än den individuella situationen. 

Tolv veckor är inte lång tid för att bedöma någons asylskäl. Frågan är hur rättssäkert det är att basera den individuella processen på tidigare sökandes situationer. 

Det ska inte ske någon automatisk tvingande omfördelning av flyktingar. Däremot föreslår Ylva Johansson att länder som upplever hög press ska kunna söka hjälp via EU. 

Utifrån en bedömning gjord av EU-kommissionen kan flyktingar då fördelas mellan medlemsländerna baserat på folkmängd, BNP och hur många asylsökande man tidigare tagit emot. De som inte vill ta emot några flyktingar alls kan istället välja att hjälpa till att deportera de som fått avslag på sina ansökningar. 

Toleransen för all typ av migration har sjunkit snabbt till både höger och vänster de senaste åren, i Sverige och resten av Europa. 

Johanssons nya förslag om snabbare behandlingar, deportationer och kontroller vid gränserna speglar stämningen. Förslaget fyller sin funktion i och med att det är något alla antagligen kan acceptera. 

Frågan är hur det kommer förändra Europa i praktiken. Grundproblemet kvarstår: de som inte vill ta emot flyktingar kommer inte behöva göra det i framtiden heller. 

Ylva Johanssons förslag kommer åtminstone inte göra situationen värre. Förhoppningsvis leder löftena till mindre lidande i läger utanför Europas gränser. Men den som hoppades på ett mer humant Europa får vänta lite till.