Ska Kina visa vägen?

Ledarkrönika2009-08-05 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
När ledarna för G8-gruppen vid ett möte i Italien somras beslöt att minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2050 utmålades detta som ett genombrott i kampen mot klimatförändringarna, fast det i själva verket var årets största skämt. Vem tar ansvar för ett sådant beslut?
Men vid FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december är det blodigt allvar. Då är världen, och inte bara de gamla industriländerna i G8, piskad att komma upp med en bindande tidtabell för hur utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser ska begränsas för att förhindra en i värsta fall oreparabel försämring av klimatet i stora delar av världen.

Kyotoprotokollet från 1997 löper ut och måste redan nu ersättas med en ny, betydligt mer långtgående global klimatöverenskommelse.
Den här gången verkar USA komma med på båten.

Men världen har förändrats sedan Kyotoprotokollet skrevs. USA har visserligen de största utsläppen per invånare, men Kina är numera det land som totalt sett släpper ut mest växthusgaser. Det beror inte i första hand på att kineserna blivit slösaktigare, utan på att Kina tagit över mer och mer av världens varuproduktion, inte minst tung sådan.
Utsläppen bokförs på Kina, men avser egentligen vår konsumtion.

Men Kina - och andra "tillväxtländer" som t ex Indien, Brasilien, Mexico och Sydafrika - måste ändå i eget intresse ta ett större ansvar för utsläppen än hittills.
Argumentet att länderna i Tredje världen skulle ha något slags rätt att först komma i kapp den rika världen när det gäller utsläpp håller dess bättre på att fasas ut i debatten.

I stället visar åtminstone Kina stort intresse för ny teknologi på miljöområdet och har i all tysthet blivit världsledande när det gäller vind- och solenergi. Förnybar energi sysselsätter redan en miljon kineser. Kina har av allt att döma insett att den som är tidigt ute på detta område blir en vinnare i framtiden.
För länderna i Afrika är situationen en annan. De bidrar närmast försumbart till utsläppen, men drabbas hårdast av klimatförändringarna. De behöver ekonomiskt stöd för att klara omställningen, och det måste komma från både Väst och Kina.

Kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser överdrivs ofta. Det är tveksamt om man överhuvudtaget ska se det som kostnader. Ny teknik har alltid lönat sig.
En kraftfull insats för att rädda vårt klimat kan vara vad våra just nu orkeslösa ekonomier behöver för att sätta fart igen.