Om William Shakespeare hade haft en syster med samma begåvning som honom, hur hade hon då format kulturen i sin samtid och det efterkommande kulturella arvet?
Den retoriska frågan behandlade författaren och feministen Virginia Woolf i essän Ett eget rum (1929). Det deprimerande svaret på den tankeleken är att William Shakespeares (fiktiva) syster förmodligen inte hade lämnat något avtryck. Alls.
Shakespeares tankelekssysters tragedier och romantiska dramer skulle inte ha nått någon publik under hennes levnadstid, och berättelserna skulle således heller inte levt vidare i generation efter generation.
Hennes konstnärliga verk skulle inte fröat av sig, slagit rot i annan mylla och spritt sig. Och. Det skulle ju inte handlat om begåvning – för i denna tankelek är hon ju lika begåvad som sin bror.
Men tankelekssystern hade aldrig någonsin fått chansen från första början. Hon var ju född till dotter, syster, kvinna. Ämnad för att bli hustru och föda barn. Född till det andra könet – Simon de Beauvoirs talande fras som på ett slagkraftigt sätt påtalar könsmaktsordningen. Den mellan han och hon. Mannen som människa.
Det är därför litteraturhistorien primärt består av manliga författare och dramatiker. Från Antikens Sofokles, till medeltidens Dante Alighieris Den gudomliga komedin och så renässansens Shakespeare. Den manliga Shakespeare. William. Inte någon kvinnlig Shakespeare.
För kvinnor fick aldrig samma chans, aldrig samma villkor. Så det blev män, med den manliga blicken, som skrev och dramatiserade utifrån sin självklara position som människa. Så byggdes en stabil grund inför att behålla positionerna och privilegierna. Generation efter generation.
Så gjutet att det också idag är svårt att se den, kritisera den, för vi alla är inlemmade (se där, ett ord med det manliga könet i sig) i den patriarkala strukturen.
I vårt språk finns också graderingen där: Tjänsteman, brandman, bankman talman. När någon gör något bra är den personen kung – sällan (aldrig?), en drottning. När jag tänker på en chef så tänker jag på en man i första hand. Är det inte sorgligt?
Det är 2021 och hundra år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta. Det är den 8 mars – den internationella kvinnodagen. En dag för att uppmärksamma ojämställdhet. Rötterna är från den tidiga arbetarrörelsen och kvinnorörelsen.
Tanken om en dag för att uppmärksamma orättvisor mellan könen presenterades 1910 under en socialistisk konferens med kvinnliga deltagare i Köpenhamn. Nordiska museet kallar det för kvinnokonferens, jag har aldrig sett begreppet manskonferens.
Det påminner om begreppen som var vanligare förr i medier, som kvinnliga fotbollsspelare, kvinnliga musiker och så vidare. När det handlar om män behövdes/ behövs det inte en sammansättning. För det manliga är ju normen. Mannen är människa.
Dagen idag kommer jag ägna en stund åt att tänka på alla kvinnor som skulle kunnat, skulle velat, skulle förmått att ge sin bild av livet, skapat konst, dramer, litteratur men inte fick på grund av sitt kön. Alla de kvinnliga historiska rösterna vi aldrig kommer att få höra. Allt vi inte kommer att få insikt i, få veta, få känna.
Vårt kulturella västerländska arv är inte helt, utan sönder. Arvet är i stort det manliga arvet som vi frotteras i och reproducerar. Vår plikt är att kommande generationer inte kommer att serveras ett kulturarv som i majoritet skildrar männens värld, männens blick och männens position.