Jag har alltid konsumerat enorma mängder populärkultur, och fascinerats av dess fenomen. Populärkulturella referenser är många gånger vad som skapar och håller ihop relationer. 

Att någon annan sett serien du själv följer kan vara det som håller igång samtalen i lunchrummet på jobbet. Att alla sjunger med i samma refräng på dansgolvet gör det hela mycket roligare, och då spelar det ingen roll om det egentligen är en ganska dålig låt.

En serie jag såg slaviskt när jag var yngre var Sex and the City. Jag och mina kompisar kan alltid dra fram citat från den serien när vi befinner oss i situationer där referenser går att finna. 

De fyra kvinnor som serien handlar om är i trettioårsåldern, singlar, och bor i New York City. Miranda är karriärkvinna, Charlotte är mer konservativ, Samantha är sexuellt frigjord, och huvudpersonen Carrie är konstant förvirrad men i ständig jakt på kärlek.

Serien är från millennieskiftet, och som med alla serier med några år på nacken kan man förstås hitta en hel del problematik när man ser serien nu. Det är en extremt heteronormativ och vit miljö kvinnorna befinner sig i. När en av kvinnorna ”provar på” att vara lesbisk reagerar de andra tre negativt. 

Under alla säsonger, där de sammanlagt dejtar 94 män, är bara två av dessa män mörkhyade och de objektifieras kraftigt för att de inte är vita.

Om man orkar se förbi dessa saker är ändå Sex and the City en kultserie, som på sitt sätt revolutionerade synen på kvinnlig sexualitet. 

Att växa upp som tjej innebar att lära sig att sexdrift var något exklusivt för killar att känna. Sex and the City lärde oss att vi också kan ha det. 

Den lärdomen hade förhoppningsvis kommit förr eller senare, men det var på något vis befriande att få den levererad på ett lättsamt sätt från populärkulturen – som ofta är mer politisk än man kan tro.

Nyligen kom nyheten att serien får en uppföljare, där dessa kvinnor nu är i femtioårsåldern. 

Frågan är om denna nya serie kommer att vara mer politiskt korrekt än när den kom för tjugo år sedan, vilka insikter dessa kvinnor i sådana fall har kommit till, och vilka lärdomar de nu kommer att ge oss?

Sist vi såg dem var i filmen som kom 2010. Karriärkvinnan Miranda sa upp sig från sitt jobb för att hon kände sig som en dålig mamma, Charlotte kände sig också som en dålig mamma för att hennes barn hade kolik, Samantha kämpade mot klimakteriet, och Carrie gifte sig slutligen med mannen som genom seriens alla säsonger betett sig som ett svin mot henne. 

Kan man kalla det revolutionerande? Knappast.

Hur vi förhåller oss till populärkultur är en svår sak att göra analys av. Man kan rycka på axlarna och säga att ”det bara är ett tv-program” men det all populärkultur gör är att spegla samhället, och således bidra till dess förändring. Om än på ett stundvis fånigt sätt.

Sex and the City var problematisk ur många perspektiv, men den bidrog till en ny syn på kvinnlig sexualitet. När filmen som skulle avsluta serien kom var det senare borta, och kvar var fyra kvinnor som alla hade hamnat i inte helt lyckliga tvåsamhetsrelationer. Bortsett från Samantha då, men hon ska tydligen inte vara med i den nya serien.

Det gör det svårt att inte känna oro inför vad som ska hända i den uppföljande serien, men förhoppningsvis förhåller sig kvinnor världen över lite mer kritiska till den nya serien än vad jag och mina kompisar gjorde som unga vuxna. 

Personligen hoppas jag att samtliga karaktärer skiljer sig från sina män och flyttar ihop i ett kollektiv.