För ett par år sedan kunde man inte följa de svenska nyheterna i en dag utan att få höra en Sverigedemokratisk politiker använda det märkliga uttrycket ”sjuklövern.”
På den tiden tyckte Sverigedemokraterna nämligen om att framställa sig som en ny kraft i politiken, och som den enda riktiga oppositionen mot etablissemanget.
Nu är det – som det brukar heta – ett annat ljud i skällan. Sverigedemokraterna har ägnat de senaste åren att försöka tvätta bort de bruna fläckarna och skyla över partiets ursprung i den nynazistiska rörelsen, och är på god väg att bilda ett nytt högerblock tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Om de tidigare allianspartiernas roll i denna uppgörelse har mycket redan sagts, och det med rätta. Deras vändning bort från det liberala arvet och deras svek mot principer som de nyss kallade okränkbara är i ordets rätta bemärkelse chockerande.
Mindre uppmärksammat, men kanske av ännu större betydelse på lång sikt, är den förflyttning som Sverigedemokraterna på samma gång har genomfört.
En gång för inte särskilt länge sedan var de i opposition mot alla partier utom sig själva – nu gör de allt utom att stå på händerna för att få agera stödparti åt den borgerlighet de nyss anklagade för driva Sverige i fördärvet.
Behöver Ebba Busch (KD) en kaffe till tåget? Den fixar Jimmie Åkesson (SD). Behöver de utesluta ytterligare några trotjänare för att Ulf Kristersson (M) ska sluta rynka på näsan? Det ordnar medlemsutskottet.
Behöver de ge upp illusionen om att de står på vanligt folks sida mot eliten för att få vara med i de fina salongerna? Det är inget som helst problem.
Det är väl känt att den ekonomiska politiken alltid har varit av underordnad betydelse för Sverigedemokraterna.
Trots det är det faktiskt överraskande hur fort de gav upp retoriken om att stå på arbetarnas och välfärdens sida, när de borgerliga partierna öppnade dörren på glänt.
För den som följer politiken i våra nordiska grannländer är det inte svårt att förutse i vilken riktning Sverigedemokraterna håller på att utvecklas. De är i full färd med att ge upp sitt oberoende i utbyte mot att få sitta med i de fina salongerna.
Sverigedemokraterna håller på att växla in sitt informella politiska kapital mot de glaspärlor som Kristersson och Busch är beredda att släppa till dem – och så fullborda förvandlingen från ett radikalt parti i opposition, till ett stödhjul för borgerlig skattesänkarpolitik.
Det är inte utan att man undrar vad deras kärnväljare kommer att tycka om det.