Dramatiseringen av Tage Danielssons tecknade kortfilm från 1975 ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” har naturligtvis Karl-Bertil i huvudrollen, men har adoption som ett bitema i Hannes Holms bioaktuella version.
På så vis landar filmen direkt i den pågående debatten kring adoption – medvetet eller omedvetet.
Narrativet kring adoption har successivt fått fler dimensioner och bottnar bara det senaste året.
Temat att föräldralösa, övergivna, fattiga barn från andra länder har räddats från misär, fått föräldrar i Sverige och levt lyckliga därefter är en förenklad bild av verkligheten. Det har till exempel SVT:s Uppdrag Granskning visat med skärpa i uppmärksammade ”De stulna barnen” och Dagens Nyheter i grävjobbet ”Barn till varje pris".
Lyslampan har riktats mot att internationell adoption till Sverige sannolikt inte alltid har gått rätt till, utan att det istället finns misstankar kring korruption, brott mot mänskliga rättigheter och rättsosäkerhet. Bland annat.
För de som följt granskningarna är det chockartade avslöjanden som lett till att även svenska politiker agerat. Vad gäller filmen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” handlar det inte om föräldralösa barn från en annan kontinent som får adoptivföräldrar, utan nedslaget är i stället ett barnhem i Stockholm runt 40-talet.
På det illa eftersatta barnhemmet i Karl-Bertil Jonssons Stockholm väntar krigsbarn på att deras föräldrar ska komma och hämta dem. På hemmet finns det inte tillräckligt med näringsrik mat, det finns vare sig mediciner eller varmvatten.
Vera, en kavat tonårsflicka, tar hand om sin sjuka lillasyster och längtar efter mammans brev som ska tala om att barnhemsvistelsen snart är över. Men orosmolnen hopar sig. Inget brev kommer och efter jul riskerar hela barnhemmet att stängas på grund att det inte finns någon finansiering. Var barnen då ska ta vägen vet ingen. Ännu en annalkande katastrof således.
Föreståndarinnan på barnhemmet försöker lösa problemen och historien utvecklar sig så att ett barnlöst, rikt par vill adoptera Veras lillasyster. För att kringgå problematiken att flickan faktiskt har en mamma (som ingen just då vet när och om hon kommer), att adoption måste ske enligt lagar och regler, så erbjuder sig det välbärgade paret sig att betala föreståndarinnan för att barnhemmet ska kunna fortsätta drivas i utbyte mot flickan.
De vill med andra ord köpa ett barn. Det skulle ”rädda” flickan från en påver uppväxt – och även säkerställa att andra barn får någonstans att bo.
Konsekvenserna, att skilja flickan från hennes syster, att hon skulle förlora sin mamma, att en mamma skulle få sitt barn stulet, ligger som en mörk ton mellan filmscenerna.
Föreståndarens moraliska dilemma är således: att sälja ett barn på olaglig väg för att rädda andra barn. Det är vad hon har att navigera kring.
Hon beslutar sig för att olagligt adoptera bort Veras lillasyster. Flickan blir ett objekt, en handelsvara, utan en egen röst.
Istället är det Vera som får agera och hon lyckas avvärja tragedin. Det är ju trots allt en familjefilm.
I verkligheten vet vi inte om det finns någon Vera som lyckats avstyra människohandel av en familjemedlem. Det finns tyvärr många otäcka frågetecken hur internationella adoptioner till Sverige har gått till.
Regeringen har tillsatt en utredning efter medias granskning av adoptionen med syftet att klargöra eventuella oegentligheter. Målet är också att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten kring adoptioner.
För det är klart att ingen ska behöva lita på storasyster Vera för att förhindra att mänskliga rättigheter kränks och att barn blir bortadopterade på oklara, tveksamma eller olagliga grunder.
Samhället måste säkerställa och garantera att varje adoption går rätt till.