Det blir stora förändringar i ledningen för S-kvinnor i samband med förbundskongressen 1-3 oktober.
Både förbundsordföranden Carina Ohlsson, Lidköping, och förbundssekretaren Susanne Andersson, Kalix, avgår.
Inför kongressen föreslås Annika Strandhäll och Nina Ünesi som ny ordförande respektive förbundssekreterare. Dessutom vill valberedningen att Emilia Töyrä, Kiruna, ska ingå som ny ledamot i styrelsen för det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Det väntar många utmaningar för den tillträdande förbundsledningen.
S-kvinnor kan vara stolta över mycket men de får absolut inte vara nöjda. Icke minst behöver förbundet rustas organisatoriskt inför framtiden.
Historiskt har S-kvinnor nått otroliga resultat och gjort tydliga avtryck i den politiska parketten. Det duggar av stora landvinningar.
Allmän och lika rösträtt 1921. Slopandet av sambeskattningen 1971. Lagen om fri abort 1975. Omvandlingen av den gamla moderskapspenningen till en modern föräldraförsäkring. Utbyggnaden av förskolor och fritids. Sexköpslagen. ”Varannan-damernas” i politiken. En feministisk utrikespolitik ... Och mycket annat.
Medlemsutvecklingen för S-kvinnor har emellertid inte varit lika kul under de senaste decennierna.
På 1960-talet hade förbundet omkring 70 000 medlemmar. Nu ligger siffran runt 8 000 medlemmar.
Till exempel har antalet S-kvinnoklubbar i Norrbotten mer än halverats under de senaste 20 åren.
Trenden har visserligen varit likartad i hela folkrörelse-Sverige. Det är svårt att locka människor till parti- och föreningsmöten i det moderna Sverige.
För S-kvinnor – och andra delar av arbetarrörelsen – finns emellertid inga skäl att bara kapitulera inför den så kallade utvecklingen.
Socialdemokratins långvariga styrka bygger på att den varit ett folkrörelseparti som haft tentakler och medlemmar i hela landet.
Det är ett bra riktmärke även i dagens samhälle. Smart politik måste kombineras med traditionellt folkrörelsearbete – att vara utåtriktade, inkluderande och ständigt försöka engagera fler i verksamheten.
Till exempel borde S-kvinnor ha mycket att vinna på att utveckla samarbetet med Kommunal, Handels, HRF och andra kvinnodominerade fackförbund. Fler fackligt engagerade kvinnor borde se att de också behöver en politisk plattform för att nå resultat.
Det räcker inte bara med fackliga förhandlingar och aktivitet på arbetsplatserna för att bättra villkoren för undersköterskor, lokalvårdare och butiksanställda. Det gäller även att medverka till att det blir kloka beslut i riksdagen om sjukförsäkringen, A-kassan, rätten till kompetensutveckling, skyddsombudens ställning och annat som spelar roll för vanliga arbetare och tjänstemän.
1968 ställde sig Olof Palme på ett lastbilsflak för att tala i Almedalen i Visby. Det utvecklades så småningom till en ny stor mötesplats.
2021 gäller det att hitta andra nya mötesplatser för att nå fler människor.
Partiverksamheten kan – och måste – se olika ut i olika delar. Det går inte att jobba på samma sätt i Pajala och Jokkmokk som i en stor stad som Stockholm. Men oavsett vilka metoder som S-kvinnor och socialdemokratin i stort använder sig av (sociala medier, digitala mötesformer, dörrknackning, torgmöten eller något annat) så måste verksamheten vara öppen och inbjudande.
Det gäller att vårda karaktären som ett brett löntagar- och folkrörelseparti även i det moderna Sverige. Socialdemokratin, S-kvinnor, SSU och andra av partiets sidoorganisationer får aldrig uppfattas som och bli en verksamhet för bara de redan frälsta.