För en dryg vecka sedan kom EU-kommissionen med ett konkret förslag. Tillsammans ska man låna ihop 750 miljarder euro till en återhämtningsfond, ur vilken medlemsländerna kan söka stöd under och efter coronakrisen.
Två tredjedelar av potten är bidrag, resten är lån som ska betalas tillbaka av de medlemsländer som får dem.
I förra månadens krönika (9/5) skrev jag att EU:s regeringar måste vara solidariska med de som drabbats hårdast under pandemin, att inte alla åtgärder kan utgå från Tyskland och att vi måste lära oss av tidigare kriser.
Den nya fonden är ett steg i rätt riktning. Samtidigt kan den fortfarande bli bättre – framför allt om pengarna villkoras tydligt.
Satsningen har snitsigt döpts till “Next Generation EU”. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen motiverar detta med att pengarna ska spenderas med framtidens generation i åtanke.
Denna framtida generation vill enligt von der Leyen ha digitalisering, grön omställning och ett starkt försvar av rättsstatsprinciperna.
Men det är inte säkert vad dessa ambitioner kommer resultera i praktiskt. Ansvariga politiker måste se till att klimatet och demokratin blir konkreta krav när medlen ska delas ut.
Det gröna perspektivet finns redan med i paketet – von der Leyen har utlovat investeringar i stora europeiska omställningsprogram som den gröna given och fonden för en rättvis omställning. Men ambitionerna kan förstås höjas ytterligare.
Ett demokratikrav är svårare att få igenom. Fröet till ett sådant finns i förslaget, då kommissionen nämner att återhämtningen efter krisen måste baseras på respekt för grundläggande rättigheter och rättsstaten. Men skulle formuleringen omvandlas till ett strikt krav, med demokratiska kriterier som förutsättning för att få ta del av fondens medel, skulle det väcka protester.
Mest högljudda är alltid regeringarna i Ungern och Polen samt deras allierade.
De flesta svenskar skulle nog hålla med om att det är barockt att Viktor Orbán tillåts ta emot EU-checkar med ena handen samtidigt som han stryper det ungerska rättsväsendet med den andra. Den svenska regeringen skulle ha folkets stöd om de drev på hårt för ett demokratikrav.
Men än så länge har vår respons på förslaget inte varit särskilt konstruktiv. Regeringen har vägrat. Stefan Löfven tyckte att förslaget var “anmärkningsvärt”, förstås i negativ bemärkelse.
Finansminister Magdalena Andersson gav en märklig intervju i Le Monde där hon motiverade regeringens nej med att allt annat än lån till de drabbade länderna skulle bli svårt att förklara för de svenska skattebetalarna. Den motiveringen väckte nog inga stora sympatier på kontinenten.
I juli är det dags för EU-länderna att komma överens om återhämtningsfonden. Håller vår regering sin hårda linje kommer det stå oss dyrt i politiskt kapital.
Förhoppningsvis kan man istället börja kompromissa, till exempel genom att kräva höjda ambitioner och krav inom miljö, klimat och demokrati