Innan jag gled in på mitt nuvarande yrke studerade jag till förskollärare. Det är min övertygelse att de vuxna i förskolan är en av de viktigaste yrkesgrupperna, trots att det finns en stor folklig uppfattning att jobbet bara går ut på att byta blöjor och torka snor. Och visst ingår det i jobbet, för så små barn kan inte göra sådant själva.
Kanske är det av den anledningen förskolan har lägre status även inom det institutionaliserade lärandet. Ju äldre dina elever är desto högre status har läraryrket.
Detta beror också på synen på barns kompetens. Men små barn förstår mer än många vill tro. Det första ett nyfött barn gör är att öppna sina ögon för att ta in intryck. En bebis kan känna av om den vuxna som har hand om den är stressad.
En tvååring vet när den är glad eller ledsen och om den tas på allvar när dessa känslor uttrycks. Ett fyraårings barn märker om det blir avfärdat. En sexåring kan redan vid skolstart veta om den kan uttrycka sina åsikter och känslor och bli respekterad eller om det inte finns någon poäng med det.
Barnkonventionen menar att barn ska innefattas av mänskliga rättigheter, och inte bara det. Barn har dessutom särskilda rättigheter för att de är just barn.
Inom dessa ryms det mesta. Rätten till trygghet, rätten till sina åsikter, rätten till integritet. När barn avfärdas eller blir utskällda ur någon slags ”vuxna vet bäst”-perspektiv och utan att få förstå varför, då skadas barnets självkänsla. Vilket kan leda till uppgivenhet som senare leder till desperation.
Hur många vuxna känner jag inte som skyller alla möjliga personlighetsdrag på sin uppväxt? Vi vet ju som vuxna att hur vi blev behandlade som barn påverkat oss.
Alla stadier av livet är lärande, även efter att vi slutat skolan. Men skolan är den avgörande starten för alla människor och samhället har ett kompensatoriskt uppdrag att se till att alla barn uppmuntras och får blomstra som de individer de är, oavsett hur deras familjesituationer ser ut. Vill vi slippa vandaler, knarklangare och dödsskjutningar längre fram så börjar arbetet redan i förskolan.
Det är det som är det tröttsamma med den auktoritära riktning den politiska retoriken tagit de senaste åren. Det sker kapplöpning i hur mycket det ena och det andra blocket vill satsa på brottsbekämpning, och självklart ska det satsas på Polisen (vilket regeringen också gör i budgeten, mer än vad Polismyndigheten själva begärt faktiskt). Men retoriken hårdnar.
Som om det inte bakom varje individ som hamnat snett i livet finns saker som hade kunnat räddas upp tidigare, om bara resurser lagts in i förskola och skola. Som om vi inte alla egentligen bara vill vara softa medborgare som har ett jobb att gå till, råd med tacofredagar och ett Netflix-konto.
Alla vuxna har självklart ett val. Brottslingar har gjort valet att bli brottslingar, medan många som haft det tufft i unga år ändå harvar på och gör sitt bästa för att vara goda samhällsmedborgare. Men man kan som samhälle se till att valet att bli brottsling blir svårare att göra, och då talar inte jag om enbart hårdare straff. Desperation skapar brottslingar, och ju mindre uppmuntran man får i unga år desto mer desperat blir man efter vägar att överleva.
Regeringen satsar i budgeten på polis och rättsväsende samtidigt som de tar tag i skolsegregationen. På detta dubbla sätt måste samhället arbeta.
Svensk skola behöver mer resurser, fler vuxna i skolan, och ett stopp på den skolsegregation som gör det kompensatoriska uppdraget nära omöjligt att uppnå.