Annie Lööf har i veckan chockat oss med att berätta hur gärna hon vill genomföra sitt partis politik – och därför är beredd att sitta i en regering som kan klara av detta uppdrag.

Det har skapat rubriker och en massa diskussion, vilket säger en del om tidsandan – folk blir förvånade över att en partiföreträdare vill ha makt att genomföra sin politik.

För detta tilltag har Lööf kallas allt möjligt av folk på högerkanten som tagit över vänstertugget riktat mot henne och centerpartiet. 

Hon sägs ha ”kejsarvansinne”, fördöms som ”quisling” och får höra andra förolämpningar på samma tema. 

Det som kan utläsas ur högerlogiken är att de gamla bondeförbundarna kommer att assistera när vi får ett folkhemskt gulagsamhälle där vi alla hamnar i bolsjevismens bojor. Detta eftersom ett samarbete med socialdemokrater också per automatik är ett samröre med vänsterpartiet.

Rekordet har dock analysen, att Centerpartiet nu fört oss närmare den punkt där Muslimska Brödraskapet tar över i Sverige.

Så där håller det på när vrövlet försöker sätta nya rekord i elakheter och plumpa påhopp.

Moderaternas kommentar, om att Centerpartiet givit väljarna en bra upplysning om att en röst på Centerpartiet också är en röst på vänsterpartiet är däremot mer adekvat. Visst. Och en röst på moderaterna är, enligt samma logik, en röst på Sverigedemokraterna.

Vi har att välja mellan avmastade kommunister och radikalkonservativa nyfascister.

Vi ska akta oss för att använda det slitna och felaktiga uttrycket ”val mellan pest och kolera” för detta dilemma. Eftersom sanningen är att pest är betydligt värre. 

Och Vänsterpartiet är inte farliga på samma sätt som på den tid de var en slags distriktsstyrelse i ett parti med säte i Moskva, eller när de hade Röda Armen i rockärmen. Det var också ett av skälen till att Socialdemokraterna höll dem på mattan (och stundtals i läger).

Däremot, om vi blickar ut över världen, är det andra politiska strömningar som vi har anledning att ängslas över. Det är putinism, trumpism, orbanism och andra demokraturens företrädare som vi bör hålla ögonen på. Även här på hemmaplan.

Vänsterpartiet kan vara irriterande, men inte mer än vad liberalerna är sorgliga eller kristdemokraterna illa ute. Ingen av dem kan lånas in för att producera mardrömmar. Sverigedemokraterna däremot, där finns det dramaturgisk potential.

Det är bara att titta i kommentatorsfältet på sociala medier (det som kallas för ”pissrännor”) för att övertyga sig om att här finns tillräckligt med material för en hel konferens.

Visst, ibland verkar dessa typer vara rätt sorgliga skepnader som söker utlopp för sin frustration.

Men vi ska inte glömma att ondskan ibland kan uppträda som rätt banal. Inledningsvis.

Det är således därför som vi nästa år kommer att få en valrörelse där två block erbjuds väljarna: Ett ”mittenblock” och ett ”högerblock”. 

Det är också vad socialdemokraterna önskar göra. Det finns inga förutsättningar, som på farfars tid, att etablera ett vänsterblock. 

Så valet är att sitta mitt i smeten och vara med i den politiska pappslöjden, eller sitta vid sidan om och vifta irriterat med röda flaggor.