Rapport från Medelhavet
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Nu är turism den dominerande näringsgrenen för de 30 000 invånarna. Med fransk välfärd, behagligt klimat och vackra omgivningar är det säkert en plats där man kan leva och dö lycklig.
Det ödet är inte förunnat alla människor som bor längs Medelhavets stränder. Maghreb-länderna (Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen) är visserligen inte lika fattiga som länderna söder om Sahara, men de lider av ett kroniskt underskott på demokrati och mänskliga rättigheter. I Egypten har Hosni Mubarak med hjälp av amerikanska pengar styrt landet med järnhand sedan 1981.
I Gaza är 1,5 miljoner människor instängda på en yta stor som en tredjedel av Ölands. Israel ockuperar Västbanken och östra Jerusalem och behandlar sin egen arabiska befolkning som andra klassens medborgare.
Libanon lamslås av etniska och religiösa motsättningar, och Syrien är en stenhård parti- och familjediktatur. Balkan har långtifrån hämtat sig efter krigen, och i Turkiet försöker militären och den gamla västsinnade eliten störta den demokratiskt valda regeringen.
Frankrike känner i kraft av sitt geografiska läge ett särskilt ansvar för EU:s södra front, och har som ordförandeland blåst liv i planerna på en särskild union för länderna runt Medelhavet. Den skulle bara omfatta EU-länderna vid Medelhavet, men betalas av hela EU.
Det är ett skäl till att man i norra Europa ser med viss skepsis på projektet. Fransmännen har alltid skott sig på EU. Nu skulle EU också få finansiera president Sarkozys drömmar om ett nytt - franskt - romarrike.
Det är mycket som talar för ett utvidgat ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete mellan EU och länderna runt Medelhavet. Men ett sådant innebär med nödvändighet att också människor får röra sig friare i området. Det har Frankrike och övriga EU-länder runt Medelhavet hittills inte varit särskilt intresserade av. Tanken är kanske att migranterna från Nordafrika och Mellanöstern ska lotsas vidare till norra Europa, medan varorna landar i Marseille och andra franska hamnar?
Det är nog bäst om Medelhavsunionen blir ett projekt för hela EU och inte stannar vid nykoloniala drömmar.