I ett inslag i radio-Ekot 17 januari riktar Irene Wennemo,, generaldirektör för statliga Medlingsinstitutet, en skarp varning till politiker av alla kulörer. Löften om höjda löner till lärare och poliser riskerar att förstöra den svenska förhandlingsmodellen.
"Följden kan bli kompensationskrav och att förhandlingssystemet där fack och arbetsgivare kommer överens om löneökningar urholkas. Fler kommer att springa till riksdagen för att uppvakta politikerna", säger hon.
Helt riktigt påpekar hon att socialsekreterare, läkare, sjuksköterskor, brandmän, ambulansförare, lokalvårdare, busschaufförer och andra grupper på arbetsmarknaden inte bara kommer att svälja att vissa får extra höga lönelyft medan de själva får hålla igen.
Även de kommer att kräva en större delen av lönekakan. Ganska snabbt riskerar det att försätta Sverige i samma allvarliga situation som under 1980-talet, när lönebildningen blev en huggsexa där alla beskrev sig som låg- eller felavlönade och trissade upp lönekraven.
Följden blev en utveckling där löner och priser (och följaktligen företagens kostnader) steg snabbare i Sverige än i omvärlden. Konkurrenskraften försvagades. Sverige tappade mark och massor av jobb gick förlorade.
'"Arbetslöshetens stålbad" – som Kjell-Olof Feldt (finansminister 1982-1990) länge varnat för – blev bister verklighet.
Det var först efter sju sorger och åtta bedrövelser (plus ett antal krispaket) som det återigen blev ordning och reda i lönebildningen i mitten av 1990-talet.
Kloka fack och arbetsgivare insåg att det krävdes en ny förhandlingsordning för att undvika samma kaos som på 1980-talet.
1997 skrev fack och arbetsgivare inom industrin under det historiska industriavtalet som blev normgivande för hela arbetsmarknaden. Det blev en återgång till en mer måttfull lönebildning.
Vi fick "märket" (den överenskomna procentuella löneökningen inom industrin) som sedan dess fungerat som fingervisning för hela arbetsmarknaden.
Det är ett system som har sina brister. Men fördelarna har övervägt nackdelarna. Under 25 år har den svenska lönebildningen varit en ren framgångshistoria.
1. Löntagarna har fått stigande reallöner. Reallönerna har stigit med i genomsnitt cirka två procent varje år sedan 1997. Det står i skarp kontrast till 1980-talet när höga nominella lönelyft gröptes ur av pris- och kostnadsökningarna. En hög inflation gjorde ett det blev bara luft i lönekuverten under 1980-talet.
2. Företagen har fått en lugn och stabil arbetsmarknad. Vid en internationell jämförelse har svensk arbetsmarknad mycket få konfliktdagar. Faktum är att våra nordiska grannländer strejkar mångdubbelt mer än svenska löntagare. Få arbetsdagar går förlorade i uppslitande och kostsamma arbetsmarknadskonflikter.
3. Sverige och svenskt näringsliv har kunnat flytta fram sina positioner i den internationella konkurrensen. En ordnad och ansvarsfull lönebildning har bidragit till att stärka Sverige och svensk exportindustri. Sverige rankas numera som världens åttonde mest konkurrenskraftiga ekonomi av World Economic Forum.
Man kan förstå att politiker under ett valår frestas att lova bättre löner för både den ena och den andra gruppen. Men det är inte klokt att politikerna lägger sig i lönebildningen. Den som tänker en bit längre än näsan räcker (eller i alla fall bortom valdagen) inser att det kan bli som att öppna Pandoras ask och släppa ut jordens alla olyckor.
Helt plötsligt kan det bli ett lämmeltåg av fackliga företrädare som springer till riksdag och regering för att lösa alla verkliga eller förmenta löneorättvisor och till ett haveri för den nuvarande förhandlingsordningen.
Hips vips har de folkvalda skaffat sig ett antal nya problem att hantera – frågor som istället sköts bäst i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, det vill säga av dem som känner arbetsmarknaden bäst.
Därför gör politikerna klokt i att hålla tassarna borta från lönebildningen – i synnerhet när Sverige är på väg in i en ny stor lönerörelse och ett känsligt läge.
Under 2023 ska en lång rad kollektivavtal omförhandlas. Det handlar om lönerna och arbetsvillkoren för miljontals svenska arbetare och tjänstemän.
Således bör alla besinna sitt ansvar för att lönebildningen fortsätter att ske i systematiska och ansvarsfulla former.
Det vore illa att krascha en förhandlingsordning som tjänat Sverige och svenska löntagare väl under 25 års tid. Ett oordnat lönerace 2023 – som på 1980-talet – riskerar att allvarligt skada Sverige och svensk ekonomi.