I en debattartikel i tidningen Arbetet slog partisekreterare Lena Rådström Baastad förra veckan fast att Socialdemokraterna ska fortsätta bygga Sverige. Att det är en stor uppgift, men att den just därför är passande för socialdemokratin.
Det stämmer sannerligen att den uppgift som partiet i så fall tar på sig är stor. Redan innan den globala pandemin slog till och blottade de sprickor som finns i vårt välfärdssystem, var det uppenbart att det svenska samhällsbygget inte bara behöver förvaltas, putsas i kanten eller renoveras. Om det ska stå sig i den globala konkurrensen, behöver det byggas vidare och byggas till.
Men om uppgiften är stor, så svarar den just nu mot ett unikt tillfälle i såväl världsläget som i den svenska politiken.
Det har – som finansminister Magdalena Andersson (S) – uttryckte det under de senaste åren blivit uppenbart att den nyliberala eran har tagit slut.
De ekonomiska modeller som de senaste årtiondena har varit dominerande, har visat sig leda till en galopperande ojämlikhet, till en rovdrift på jordens resurser och till omfattande folkliga missnöjesyttringar.
På många håll har det redan fått konsekvenser. Det räcker att peka på att politiker som på många sätt stått långt till höger om den svenska politiska mitten, den brittiske premiärministern Boris Johnson, den tyska förbundskanslern Angela Merkel och den amerikanske presidenten Joe Biden, nu agerar snabbt och aggressivt för ökat statligt ansvarstagande och för handling i klimatfrågan.
I Sverige har högern inte alls varit lika snabbfotad. I stället för att presentera en utåtriktad reformagenda för framtiden har de vänt sig inåt och bakåt, och ägnar sig åt en navelskådande identitetspolitik; det är hårdare straff, det är tillbaka till kärnkraften och ett evinnerligt tjat om vilka värderingar som är svenska.
Det gör att den socialdemokratiska regeringen och dess samarbetspartier just nu har chansen att gripa initiativet i svensk politik och vara det enda regeringsalternativet som är i takt med resten av världen, och är förmögna att presentera en positiv framtidsvision.
Med tanke på partiernas bakgrund och villkoren för deras samarbete kommer det att kräva tuffa förhandlingar, och alla kommer de att behöva slakta ett par heliga kor. Det kan det vara värt.
För om det är någonting de senaste årens politiska turbulens vittnar om, så är det att politikens spelplan håller på att ritas om. Då gäller det att vara snabb i både fötter och tanke, och se vilka möjligheter som uppstår på den.