När Isabella Lövin i förra månaden lämnade besked om att hon lämnar både regeringen och sin post som språkrör för Miljöpartiet var det också beskedet om att en ovanlig politiker lämnar den svenska politiken.  

Det skriver jag med värme och med respekt – för även om de ideologiska prioriteringar som driver Isabella Lövin förmodligen är andra än mina, och hon inte representerat ett parti som jag röstat på, är hon en av de svenska politiker jag under de senaste har kommit att värdera mest.

Hon kanske inte har lyckats lyfta Miljöpartiet till de opinionssiffror som partiet önskat och skulle behöva, och hon har sannerligen inte varit den som trivts bäst i partiledardebatterna. Men hon har varit en konsekvent, lågmäld och ärlig politiker som har kunnat möta skiftande politiska realiteter utan att backa från sina värderingar.  

Att det blev hennes roll har att göra med den politiska verklighet som hon varit tvungen att agera i – det har skett ett uppvaknande inom klimatfrågan, men den gröna rörelsen har ändå inte fått det syre den skulle ha behövt. 

Trots det har Lövin lett Miljöpartiet genom de svåra, första åren i regeringsställning med en stadigare hand än någon av sina företrädare. 

Allra viktigast är dock att Isabella Lövin har visat att en annan inställning till politiken fortfarande är möjlig – och att en annan politikertyp också är det. Hon kom inte från något av de politiska ungdomsförbunden, och ingenting i hennes politiska gärning tyder på att hon någonsin har uppfattat politiken som en karriär. 

I stället beskriver hon den som ett ansvar hon har varit med att ta som medborgare – ett ansvar som var och en borde vara beredd att gå in i, men som också ska vara möjligt att lämna för den som är färdig med det.  

Som partiledare och som minister var hon alltid mer medborgare än tjänsteman – och jag kan bara önska att fler skulle följa hennes exempel och se samhällsengagemanget som ett ansvar i stället för som en livslång profession.  

Det blåser liv i ett politiskt landskap som alltid riskerar att stelna i sina etablerade former, och det för också det politiska livet närmare både medborgarna och samhället. Hittills har Miljöpartiet varit skickliga på att göra sådana rekryteringar – och jag kan bara hoppas att andra partier tar efter den modellen.  

För även om Isabella Lövin nu lämnar politiken, skulle den må bra av att få fler som är som hon.