I förra veckan inleddes vinter-OS i Peking, i Kina. Förhandsspekulationerna har den här gången inte enbart handlat om trupputtagningar och medaljförhoppningar, utan även om provsvar och karantänsbestämmelser.
Det är något som vi har hunnit vänja oss vid fast det fortfarande är nytt – men något som är gammalt utan vi någonsin verkar vänja oss vid det, är att förhandsdiskussionen även har kommit handla om politiska manifestationer.
Låt oss tala klarspråk om den saken: Om värdskapet för OS hade varit en tävling i mänskliga rättigheter, så hade de aldrig hållits i Kina.
Kina är en diktatorisk enpartistat som regelbundet kränker de egna medborgarnas rättigheter, och som under de senaste åren har trappat upp repressionen mot uigurerna på ett sätt som för en utomstående betraktare får det att vändas i magen.
Befogad oro har luftats för att turneringen utgör så kallad ”sportswashing”, där idrotten blir en kosmetika som målar över förbrytelser och förtryck.
Den internationella idrottsrörelsen talar gärna om konkurrens till lika villkor och om fair play – men det tycks i bästa fall enbart gälla i skidbacken, aldrig utanför den.
Den är en del av en underhållningsindustri i mångmiljardklassen där tillgången till de kinesiska arrangörspengarna och den kinesiska marknaden har varit betydligt viktigare än andra överväganden.
Man kan tycka att det borde vara annorlunda – men det är den värld vi lever i, och då gäller det att vi förhåller oss till dess spelregler. Inte sällan vilar en uttalad eller outtalade förväntning på våra idrottsligt aktiva att de ska ta ställning eller protestera mot värdlandet på något sätt.
Det är fel väg att föra politik på. För den svensk utrikespolitiken står de valda politiska företrädare vi har – det är de som är rustade för och har mandat att föra vår utrikespolitik.
I vår tid har politiken kommit att medialiseras till den grad att nästan alla kändisar också förväntas ”ta ställning” och agera politiskt.
Ambitionen är fin, men det är nu en gång inte vad de är bäst på, och inte vad de åker till en turnering för.
Risken med en politik som består av hashtags och av målade naglar, är att också den reduceras till en sorts "sportswashing" där de symboliska ställningstagande avlöser varandra, utan att något förändras i verkligheten.
Vår OS-trupp är våra främsta skidåkare och hockeyspelare – men de är inte våra ambassadörer. Därför borde politiken föras på de områden där en verklig politisk förändring är möjlig, och inte på fotbolls-VM eller på olympiska spel.