Vi utgår gärna från att människor har en naturlig instinkt att söka sig till det som är sant och riktigt, att vi i valet mellan fakta och osanning väljer det förra.'
Problemet är att dels att detta inte alls behöver vara sant, dels att de flesta fakta kan avvägas mot andra faktauppgifter. Att vi gärna förenklar beslutsprocessen om vad vi ska tro på, och att det då är rätt rimligt att välja sådana tolkningar som är i samklang med våra tidigare uppfattningar.
Vi söker konsistens. Vi känner ett naturligt motstånd mot att ändra världsuppfattning.
Våra förutfattande meningar om saker, sorterar också inkommande information enligt våra mer eller mindre dolda önskningar.
Vi är inte speciellt hjälpta av att vädja om att vi ska låta oss vägledas av fakta. Det råder exempelvis vetenskaplig enighet om att vi har en klimatkris. Ja, det är fakta. Det är uppenbart att klimatet förändras, det gör det ständigt, och nu med mänsklig påverkan. Men vad ska vi göra då? Där finns inga entydiga fakta som säger vilka åtgärder som är de bästa.
Det kanske vi kommer att veta först om 100 år. Så därför får vi ha försöksverkstad med mänsklighetens framtid som insats.
Och kanske ska vi påminna om att politik inte är att enbart vilja, som Olof Palme sa, utan också, enligt Göran Persson, politik är också att kunna. Samt, enligt Mona Sahlin, politik är att vilja, kunna – och att välja.
När vi väljer är vi hjälpta av fakta. Men vi måste också väga in strategiska överväganden, samt förstås våra egna övertygelser.
Den som tror att det räcker enbart med fakta för att reda ut samhällsproblem kan lyssna på vilken partiledardebatt som helst för att övertyga sig om att inte denna expertisnära verksamhet gör saker mycket klarare.
Vi har en tendens att förstå vår egen grupp på ett annat sätt än vi förstår andra grupper. Vi är på ett sätt, de andra på ett annat sätt.
Socialdemokrater tycker att ett mediedrev riktat mot en ledande partikamrat är orättvis, överdriven och troligtvis orkestrerad av mörkrets krafter, medan borgerliga poppar popcorn och följer dramat njutningsfullt; och tvärtom, när det är någon skenhelig baggbölisk kristdemokrat, obstinat moderat eller (enligt förväntningarna) fascistoid sverigedemokrat som springer över klingan, tycker socialdemokraten det inte är mer än berättigat. Och de borgerliga gråter sig till sömns.
När partister av olika slag drabbar samman, eller råkar ut för mediedrev, skiljer de noggrant på varandra, medan vanligt folk betraktar dem alla som ”politiker”.
Kanske är det här vi får börja. Att ”politiker” hjälper medborgarna att se skillnader mellan dem som är väsentliga, och inte enbart iscensatta för att klara nästa val.