Gruvbolaget LKAB bildades genom att bolagsordningen fastställdes den 24 oktober 1890. Den 14 december samma år hölls en konstituerande bolagsstämma i Stockholm där 2 000 aktier à 1 000 kr fördelades på 14 ägare.
Majoren Robert Schough, som tecknat nära hälften av aktierna, utsågs till styrelsens ordförande.
Under lördagen är det alltså prick 130 år sedan Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag såg dagens ljus.
Historien om att försöka utvinna rikedomarna ur marken i norr började dock ännu tidigare – redan på 1600-talet.
Under seklernas lopp gjordes också många tappra försök att exploatera tillgångarna i Malmfälten. Men misslyckandena var lika många.
Ett känt exempel är Samuel Gustaf Hermelin (1744–1820). Hermelin investerade stort i Gällivare gruva. Men alltför långa avstånd och skyhöga transportkostnader – i kombination med vikande konjunkturer och 1809 års krig – gjorde att projektet blev olönsamt.
”Som gammal fick han se sitt livsverk splittrat. 1812 var han ruinerad”, står det på en skylt i Hermelinsparken i Luleå, där Carl Gustaf Hermelin finns som byst.
Hermelins sorgliga slut påminner om hur svårt det var och hur länge det tog att få fart på verksamheten i Malmfälten.
Det hann vara många investerare, konkurser, bakslag och kostsamma infrastrukturprojekt innan LKAB såg dagens ljus.
Det privata ägandet av LKAB väckte också en hel del debatt under bolagets första decennier.
Till sist bestämde sig en högerregering (!) för att förstatliga halva LKAB 1907. Motivet var att en nationell tillgång borde vara nationellt ägd, samtidigt som militären varnade för att släppa kontrollen över svenska naturresurer.
I samband med riksdagsbeslutet 1907 skaffade sig staten också option för att förstatliga resten av bolaget efter 50 år, vilket också skedde 1957. (Gränges-Oxelösund, den tidigare huvudägaren, fick dock behålla fyra procent av aktierna till 1976.)
Det är ett beslut som regering och riksdag inte behövt ångra. LKAB har varit en guldkalv för statskassan.
I början av 1980-talet var bolaget visserligen i djup kris. Men 1983 tog den socialdemokratiska regeringen fram en särskild Norrbottensproposition. Fyra miljarder kr anslogs för insatser.
Det mesta av pengarna användes för att rädda LKAB och basnäringarna i norr. Men regeringen satsade även på nya verksamheter vid högskolan i Luleå och runt rymdtekniken i Kiruna.
Det var en satsning som inte var okontroversiell.
”De norrbottniska basnäringarna är bara skit”, dundrade Ingemar Ståhl, dåtidens mest kända ekonomiprofessor.
I tvärsäkra ordalag dömde Ståhl ut malmen (”har inget värde”), stålet (”inget att räkna med”) och skogen (”är inget speciellt”).
I riksdagen röstade Moderaterna också emot nästan samtliga förslag i Norrbottenspropositionen 1983.
Staten skulle inte bry sig och marknadskrafterna råda fritt, enligt den nyliberala logik som börjat prägla högern.
Historien efter 1983 visar emellertid hur rätt och klokt S-regeringen agerade.
LKAB och Norrbotten tog sig igenom krisen. Idag ligger arbetslösheten i Norrbotten klart under rikssnittet. Med råge har länet dessutom betalat tillbaka de pengar som anslogs i Norrbottenspropositionen 1983.
Enbart för 2019 uppgick utdelningen från LKAB till ägaren staten till 6,1 miljarder kr – betydelsefulla pengar för att finansiera utbildning, försvar, rättsväsende och andra offentliga verksamheter.
Glädjande är också att detta gamla anrika bolag inser vikten av tänka nytt och klimatvänligt. Pressmeddelandena 2020 handlar för det mesta om nya fossilfria framtidsprojekt.
"Nu tar vi ett tydligt och betydelsefullt kliv mot målet att leverera fossilfria pellets", säger Roger Karlsson, sektionschef för process- och produktutveckling på LKAB, i ett pressmeddelande 20 maj.
Det är initiativ som gör att 130-åringen LKAB känns både pigg och framtidsinriktad.
Bolaget kommer med all säkerhet att fortsätta spela en stor roll för Norrbotten och Sverige under många år framåt.