Snart är äntligen barnens sommarlov slut. Det känns nästan förbjudet att skriva den meningen, men jag har goda grunder. Den tio veckors långa ledigheten för skolbarn är välkommen och behövlig för många – men långt ifrån för alla.
Idyllen som målas upp i juni med lediga barn, lediga föräldrar, glass, utflykter och picknickorgar är en utopi för väldigt många. Hur många föräldrar är det som istället i det tysta tar ett djupt andetag med ont i magen inför barnens sommarledighet och hoppas att det ska fungera?
För föräldrar som är arbetslösa eller hemma på grund av till exempelvis sjukdom kommer ekonomiska svårigheter tyvärr som en direkt effekt av barnens ledighet. Ekonomisk ojämlikhet och barnfattigdom tar nämligen inte sommarlov.
Alla måltider som ska ätas i hemmet. Det är det första. Sedan kostar ledighet i princip så fort ytterdörren öppnas. För realiteten är få saker är gratis och när dagarna ska fyllas med innehåll är det dyrt. Bussbiljetter, glasspaus, minigolf …
De allra flesta föräldrar vill och försöker ge sina barn i vart fall någon guldkant under sommarmånaderna. Men för många föräldrar leder det till verklig ekonomisk stress som kan påverka hälsan negativt. Bland annat…
Att leva på marginalerna, eller under dem, påverkar hela livet för alla inblandande. Det är lätt för dem som har pengar att säga att pengar inte spelar någon roll – för dem som lever utan pengar är ett sådant uttalande snarare ett hån.
Pengar kan visst ge lycka – att kunna betala för en rimlig bostad, att få sova utan att oroa sig för elräkningen, att kunna betala för wifi, att kunna köpa fredagsmys utan ångest och inhandla idrottsskor till barnens ständigt växande fötter utan att stresspåslag är ett mått av välmående. Av lycka – ja. För alla inblandande.
Motsatsen – att varje spenderad krona genererar obehag får konsekvenser på så många olika plan för inte minst barnen. Det handlar inte bara om just det där påvra sommarlovet för barnet, utan om realiteten att barnet måste leva i ekonomisk utsatthet.
Fattigdomen har inga fonder eller aktier som ger ekonomisk vinst, utan istället handlar det om barn får leva i en vardag där osäkerhet är en norm. Det riskerar att påverka skolbetygen och framtidstron.
Fattigdom kan gå i arv – i generationer. Det skapar naturligtvis problem för individerna – men också för hela samhället.
Vad är då lösningen för att trycka tillbaka barnfattigdom? Den som kommer med enkla lösningar gör det för lätt för sig. Det krävs krafttag från det allmänna. Det är ett strukturellt problem vi har, inte ett individuellt.
Skola och socialtjänst har viktiga funktioner för att se och uppmärksamma barn i utsatthet. De som jobbar där behöver också ha resurser, stöd och kompetens för att kunna hjälpa.
En annan viktig pusselbit är så klart jobb. Föräldrar som har arbete har bättre förutsättningar för att ge sina barn ett drägligt liv. Heltidsarbete ska vara en norm, lönen ska gå att leva på och villkoren ska vara justa.
De som står långt ifrån arbetsmarknaden måste få stöd av samhället för att kunna få sitt första arbete.
Det krävs en kollektiv medvetenhet – att problemen med barnfattigdom ständigt är på agendan och att viljan till förändring är verklig.
Inget barn i Sverige ska växa upp i fattigdom. Det är ingen utopi. Precis som det inte var en utopi med kvinnlig rösträtt, med 40-timmarsvecka, med barnomsorg och med lagstiftad semester. Förändring är möjligt om alla drar sitt strå till stacken. För barnens skull.