Det är beklämmande att höra hur Moderaterna beskriver S-regeringens friskoleförslag. Regeringen vill ”sortera barn efter etnicitet”, hävdar skolpolitiska talespersonen Lars Hjälmered (M).
Det vore ju förfärligt om det stämde. Men högerpartiets snack har inget med verkligheten att göra. Lars Hjälmereds påstående kan snabbt sorteras in i "Avdelningen för partipolitiska överdrifter under valåret 2022".
Det räcker med att läsa innantill i lagrådsremissen. Regeringen föreslår att det skolhuvudmännen ska verka för en "allsidig social sammansättning av elever" på sina skolor. Etnicitet är överhuvudtaget inget som nämns i lagförslaget.
Förslaget är dessutom direkta motsatsen till att sortera barn. Istället tar det sikte på att det finns ett värde att undersköterskans och läkarens barn går i samma skolor och att alla barn ges lika chans oavsett bakgrund.
Det allvarliga och oroande är ju det som sker nu – att friskolesystemet medverkar till att driva på segregationen och förstärka de sociala klyftorna, vilket påpekats av bland annat Lärarförbundet och i flera rapporter.
Till och med OECD har konstaterat att Sveriges system lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet. Därför är det smått häpnadsväckande att Moderaterna blåser till strid mot ett ganska modest förslag om "en allsidig social sammansättning".
Märklig är också högerns kritik mot regeringens förslag till förändringar i ersättningssystemen.
När Carl Bildt (M) och borgarna genomförde friskolereformen 1994 skulle ersättningen vara 85 procent av kostnaden för de kommunala skolorna. Skälet var att de kommunala skolorna hade ett större ansvar och åtaganden än de kommunala.
Nu föreslår S-regeringen en återgång till denna gamla borgerliga princip och då tjuter högern om att det kommer att leda till döden för i princip hela friskoleväsendet, vilket givetvis är trams.
Den statliga utredaren Björn Åstrand kom häromåret fram till att skillnaden borde vara 8,4 procent (vilket alltså är betydligt lägre än nivån när friskolereformen sjösattes 1994).
Vi kan föra en sofistikerad och detaljrik diskussion om siffran ska vara just 8,4 procent. Men klart under alla omständigheter borde ändå vara att det ska vara en skillnad.
De kommunala skolorna har ett ansvar för att se till att deras skolor har plats och kan ta emot alla barn, även nyanlända och nyinflyttade. Följaktligen bör det även synas i ersättningen. Det är inte rimligt att friskolorna kompenseras för ett ansvar som de inte har.
Regeringens förslag till förändringar i friskolornas kö- och urvalssystem är inte heller att betrakta som någon vänsterrevolution.
Dagens friskoleköer är allt annat än rättvisa och rimliga. Det kan inte vara så att vissa föräldrar kan paxa samtliga platser på en populär friskola redan på BB – en skola som sedan ska pröjsas av samtliga skattebetalare trots att den urholkar likvärdigheten och den sociala sammanhållningen.
Om det är fler sökanden till en skola än det finns platser borde det istället vara annat än kötid som styr. I sitt förslag pekar regeringen på kriterier som syskonförtur, geografi och eventuellt lottning.
Annorlunda uttryckt: Det finns ingen grund för de överdrifter och skräckskildringar som just nu sprids om regeringens friskoleförslag.
Det innebär inte att alla friskolor kommer att störtas i fördärvet. Det är bara en försiktig reformering för att komma åt uppenbara orättvisor, skevheter och brister i dagens system.
Även de mest engagerade friskoleförespråkarna borde se att något behöver göras.